Jag lider ibland av nostalgi. Slår man upp ordet nostalgi på nätet kan man bland annat hitta det här på Wikipedia:
 
Så här skriver 1700-talsläkaren Leopold Auenbrugger om nostalgi hos sina patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."
 
Nostalgi betraktades alltså från början som ett sjukdomstillstånd. Jag tror snarare det är ett sätt att hålla sig frisk. Jag har kommit upp i den åldern då det är lätt att bli nostalgisk. Ibland kan ett enkelt ting, ett stycke musik eller bara en doft förflytta mig tidsmässigt flera decennier bakåt och jag återupplever samma känsla som det tinget, musiken eller doften gav mig.
 
Nostalgi är ett sätt att hålla minnet vid liv. Jag har upptäckt att YouTube är ett fantastiskt instrument för att få mig nostalgisk. Jag har återupptäckt massor med musik som jag fullständigt hade glömt bort och när jag hör den igen kan jag plötsligt se bilder som låg 35 år bakåt i tiden men som ändå bara fanns på andra sidan bladet i livets bok. Varför ska det vara så svårt att bläddra bakåt?
 
Mitt minne är inte bra. Jag glömmer saker hela tiden och händelser som ligger några år bakåt i tiden är ytterst diffusa. Då kan nostalgin vara till hjälp. Ett enda ackord från en viss låt kan ge mig ett kristallklart minne från en bortglömd händelse.
 
Nostalgi kan också vara en längtan. Längtan efter en tid som varit och som aldrig kommer tillbaka men också en längtan hem. När unga människor skickas ut i krig kanske nostalgin är deras sätt att överleva. Tanken på att en gång komma tillbaka. Till familj och barn.
 
Nostalgi är så mycket mer är trådhyllor och vinylplattor. Nostalgi är ett sätt att hålla sig frisk, att hålla minnet vid liv och ett sätt att lära känna sig själv genom sin egen självupplevda historia.