Vera Frisén 2020-05-04

"För mig är urmodern till all konst och den kanske absolut nödvändigaste ingrediensen i det diffusa begreppet konstnär; känsla, för konsten att leva. Den kan vara skön eller oskön, men måste alltid vara sann för konstnären och helst även evigt sann" 

Vera Frisén


Under mitt arbete med boken om Curt Clemens fick jag också tillfälle att stifta bekantskap med fler, av mig dittills obekanta, konstnärer. En av dem som jag blev mest förtjust i är Vera Frisén. Jag har tittat lite på auktionssiter för att försöka utöka min blygsamma konstsamling med en Frisén. För ett par veckor sedan dök det så upp ett fantastiskt fint porträtt från 1936, när Vera alltså var 26 år. Fem år innan succéutställningen på Galleri Färg och Form. Värderingen låg på 2 500 och det högsta budet var 1 200. Slutdatum på kvällen den 7 maj. Nu hade jag min chans! Jag avvaktade och tänkte att jag skulle lägga ett chockbud i slutminuterna. 2 500! Eller skulle jag sträcka mig ända till 3 500? Men jag är tydligen inte ensam om att gilla Vera och nu ligger budet på 7 600, det vill säga långt över min smärtgräns. Slutbudet kommer kanske att bli femsiffrigt.

 

Blir jag ledsen? Jo, men samtidigt också rätt glad. För det betyder att hon inte är så glömd som hon skulle kunna vara. 

Vera och jag har ju ett gemensamt förflutet för hon föddes också i Umeå. Visserligen några år innan mig, men ändå. 1910. Hon var alltså jämngammal med min pappa. Hennes typiska bilder är just från trakterna kring Umeå. Efter hon hade flyttat till Stockholm återvände hon många somrar till Stöcksjö och till Kolksele, som inte ligger så långt ifrån min gamla barndomsby Överboda. 

Det är kanske därför jag är så förälskad i Veras måleri. Det slår an något hos mig. Ett minne som inte riktigt går att ta på, inte ett minne av någon händelse utan minnet av en känsla. Vera beskriver själv den känslan så här: 

"Hos en människa kallas det själ, hos naturen stämning och i en tavla konst, det som bara finns där och inte kan beskrivas".


Vera kommer till Stockholm redan som 18-åring för att börja sin konstutbildning. Hon hör till den första årskullen i Otte Skölds målarskola. Hon hör till de yngsta i klassen. Det är bara Curt Clemens som med sina 17 år är yngre. Hon är inte ensam norrlänning. Hon blir god vän med Lennart Gram, som kommer från Vindeln.


Under första året insjuknar Vera i tbc. Hon blir inlagd på sanatoriet i Sävsjö samtidigt som några av hennes vänner från målarskolan åker till Paris. Hon återvänder till målarskolan året efter men insjuknar igen och vårdas under perioder både i Sävsjö och i Hällnäs, som ligger närmare föräldrarna i Umeå. 


Under sina sjukdomsperioder slutar hon dock aldrig att måla. Hon uttrycker själv att hon måste måla och det var kanske det som höll henne uppe. Hon deltar i en del samlingsutställningar under 30-talet, både i sin hemstad Umeå och i Stockholm men även internationellt.


1941 är det så dags för hennes egen separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm. Utställningen blir en stor succé. "Sveriges Helene Schjerfbeck!" utropar kritikerna och den 31-åriga konstnären spås en lysande framtid. Allt är slutsålt när utställningsperioden är över. 


Men lika tomma som väggarna är på galleriet när utställningen plockats ned, lika tomt är det i Veras hjärta. Hon kan nog glädjas över att andra också tycker om hennes konst men hon har absolut inget till övers för uppmärksamhet och kommersiell framgång. Hon undvek minglet efter vernissagefesten och nu känner hon en saknad över sina sålda verk. 


Hon uppmuntras och uppmanas av vänner och bekanta att ställa ut igen men Vera förblir sluten. Hon gifter sig och hon fortsätter sitt konstnärskap men Stockholmspubliken kommer att få vänta i nästan 50 år för att få se en utställning av henne igen. Hon har ytterligare en separatutställning hos Västerbottens konstförening 1944 och hon är med på en del samlingsutställningar men hon drar sig alltmer tillbaka. Somrarna tillbringar hon i sitt älskade Norrland där hon har sitt hjärta.


Det finns alltså fler likheter med Helene Schjerfbeck, konstnären som drog sig tillbaka och levde i ett rum och kök tillsammans med sin mamma i 20 år. Hon gillade inte heller uppmärksamheten och tyckte inte alls om att umgås i konstnärskretsar.


Veras norrländska landskap är ett förenklat och förandligat landskapsmåleri. Hon går in i landskapets själ och låter det bli ett med sig själv. När jag ser hennes måleri tänker jag också på Monets höstackar. Kandinsky lär ha sett någon av dem i Monets ateljé. Den stod då upp och ned och Kandinsky såg inget annat än en abstrakt komposition. Det är på samma sätt med Veras måleri. Hässjorna, ladorna, träden, vattnet, myren, himlen. Allt blir delar i en komposition som lika gärna skulle kunna vara abstrakt. Avskalat och översinnligt.


De sista åren av sitt liv är Vera sjuk och till slut tvingas hon lägga penslarna på hyllan. Hon övertalas av sin man att ha ytterligare en separatutställning och till slut går hon med på det. Året är 1989 och utställningen visas återigen på Galleri Färg och Form innan den går vidare och visas även i Norrköping och Umeå. Hur den mottas har jag svårt att hitta information om. Kanske var hon redan bortglömd, nästan 50 år efter succéutställningen. Hon är gammal och sjuk och orkar inte heller själv närvara vid vernissagen. Kanske vill hon inte heller. När hennes man går bort året därpå är hennes önskan att hon också snart ska få dö. Hennes önskan uppfylls och hon går bort på sommaren samma år, bara ett par månader efter sin man. 


Vera Frisén är en myt, en gåta i svenskt konstnärsliv. Varför valde hon inte att gå vidare på den inslagna vägen? Hon hade framtiden för sig. Manegen var krattad. Hade hon valt att fortsätta hade hon säkert varit lika känd i dag som Vera Nilsson och Siri Derkert. Kanske hon också hade fått offentliga uppdrag. Men, nej ... 


Och jag tror ändå att svaret är rätt enkelt. Hon ville inte. Hon hade det bra ändå. Hennes man, Olof Stroh, var under många år generalsekreterare i Svenska Röda Korset och jag får en känsla av att hennes liv ändå var spännande och intressant på flera olika plan. Och hon saknade inte vänner. Tvärtom. Och hon slutade inte måla. Måleriet var ett behov som närmast liknade ett inre tvång. Men när någon drar sig undan offentligheten betraktar vi gärna den personen som introvert och kanske lite bitter. Jag tror inte alls att det var så. Visserligen kände hon sig lurad på en del ersättning av Galleri Färg och Form. Norrlandsmålaren Folke Ricklund kontaktade henne vid något tillfälle och sa att han också blivit lurad. Men att hon för den skull skulle dra sig tillbaka i nästan 50 år verkar inte sannolikt.


Människor är olika. En del gillar uppmärksamhet. Andra inte. Och när någon inte gör vad som förväntas av etablissemanget och den stora allmänheten, då undrar man ofta vad som är "fel" på den personen. Nina Hagen spåddes att bli en lysande Wagnersopran när hon var ung. Istället blev hon punksångerska. Och det var hennes val. Inte etablissemangets. Vera Frisén valde att vara Vera Frisén. Det var hennes val.

  





Sofonisba Anguissola

När jag gick bildlärarutbildningen hade vi som vår viktigaste kurslitteratur, tegelstenen "Konsten" av H. W. Janson. Det var den man alltid återkom till och den man hade som referensverk hela tiden. På drygt 800 sidor gick Janson igenom hela konsthistorien, från grottmåleriet fram till 60-talet och popkonsten. Det var fantastiskt att bläddra i detta praktverk och jag satt ofta försjunken i det under ensamma kvällar hemma i min barndomsby Överboda utanför Umeå, där jag för övrigt hyrde övervåningen på huset som min farfar hade byggt. Så bildlärarutbildningen blev för mig både en resa bakåt i tiden till min barndom och en resa tillbaka till alla konstnärers underbara värld.

Eller vänta nu ... alla konstnärer? Jag har i efterhand tagit reda på, för jag tänkte inte på det då (vilket också är märkligt), att i detta storslagna verk med hundratals konstnärer, mest fokuserat på västerlandets konst, men ändå, finns en enda kvinnlig konstnär nämnd.

En!

Jo, det är sant. Artemisia Gentiletshi är den ende som Janson tar upp och det verkar dessutom som att en stor anledning till att han överhuvud taget nämner henne är därför att hon blev våldtagen av sin lärare och att det sannolikt är därför hennes bild av Judith som skär huvudet av Holofernes (ett vanligt motiv under renässansen och barocken) är så blodigt och grymt. Inte ett ord om att det kanske var för att hon var ovanligt skicklig och realistisk och en mästare i att behärska clair obscuremåleriet. Inte ett ord om hennes lysande självporträtt, där hon avbildat sig själv under själva måleriet. Som om en annan konstnär porträtterat henne. Hade den bilden varit målad i dag hade vi trott att hon målat av ett foto, men det var ju knappast aktuellt på 1600-talet

Judith och Holofernes har många gånger återgivits och ofta med Judith med svärdet i handen, ett svärd som inte bär ett spår av blod, och huvudet prydligt upplagt som en frukt i ett stilleben. Artemisia skildrar händelsen mitt i akten. Blodet sprutar, Holofernes vrider sig av smärta och Judits följeslagare gör sig beredd att fly.

Så är det.

Men det var egentligen inte Gentiletshi jag ville skriva om utan om Sofonisba Anguissola. Hon levde lite tidigare än Gentiletshi, på 1500-talet. Hennes pappa var kompis med Michelangelo och han såg att hon var ett underbarn. Familjen var förmögen, Sofonisba var den äldsta av sju syskon och barnen hade det alltså ganska väl förspänt. Flera av de andra syskonen var också konstnärligt begåvade och Sofonisba gav lektioner till sin yngre syster Lucia.

En av de mest underbara renässansbilder jag vet är "Tre systrar spelar schack" av Sofonisba Anguissola. Det är hennes egna systrar. Den är så ljuvlig och så varm. Man känner verkligen hennes kärlek till familjen. Den äldsta systern som tittar mot oss, som för att sitta still och bli avporträtterad. den yngre som håller upp handen, som för att avleda den äldres uppmärksamhet "Hallå, det är ditt drag ...", och så den yngsta, som lite spjuveraktigt betraktar alltihop. (har hon gömt en pjäs i handen?) Ett vakande öga hålls i bakgrunden av husan, som vill se till så att inga pjäser kommer bort eller att något annat konstigt händer. 

Sofonisba gör också, bland mycket annat, ett självporträtt som faktiskt, i sin komposition, påminner en hel del om Gentiletshis. Här ser vi också hon själv i färd med att färdigställa ett porträtt. Inte så kraftfullt och inte lika utlämnande som Gentiletshi skulle göra cirka 100 år senare, men lika känsligt och lika ovanligt.

Sofonisbas familj är en rik familj. På många plan. Att avbilda unga kvinnor som spelar schack är ju också kontroversiellt eftersom schack var ett spel som mest var tillägnat de intellektuella. Männen. (eller hur?) Sofonisba fick möjligheten att utveckla sitt konstnärsskap tack vare sin förmögna familj och kontakten med Michelangelo. Men hur många, lika begåvade, fanns det inte som inte alls fick den möjligheten enbart på grund av den omständigheten att de var kvinnor? Jättemånga!

Och tänk så mycket roligare konsthistorien hade varit om kvinnorna hade fått ta mera plats. Tänk så mycket roligare historien hade varit. Och mer spännande. Intressant. Realistisk. Och kanske mer fredlig ...

 

 

 

Spela Allan 2019-03-16

Jag är inte kristen men jag tycker mig ändå ibland ha upplevelser som sträcker sig utöver det jordiska. Framför allt när det gäller musik. Idag var jag i Norrköping och såg Symfoniorkestern, Radiokören och Eric Erikssons kammarkör under ledning av Christian Lindberg framföra Allan Petterssons tolfte symfoni. Det var gudomligt!

Allan Pettersson var en särling i Svenskt musikliv. Växte upp under extremt fattiga förhållanden och blev betraktad som ett original även som vuxen. Samtidigt som han skrev underbar musik. Men ingen, eller inte många, tog honom på allvar. Kanske lite som med Antonin Dvorak. 

Tolfte symfonin är ett mästerverk på alla sätt. Skriven för stor orkester och kör. Bygger på en text av Pablo Neruda som beskriver en händelse i Chile 1946. Några gruvarbetare demonstrerade, gick ut på torget och sjöng varvid militären kom och öppnade eld mot dem. Sex personer dog. Symfonin har också den föga uppmuntrande undertiteln "De döda på torget".

I Petterssons genialiska tolkning av den här händelsen spelar kören en stor roll. Det finns inga solister. Kören representerar folket. Folkets röst. Och att det som hände i Chile 1946 kan hända var som helst, när som helst. Nu senast i Christchurch. 

Det finns ändå hopp och en positiv vändning i Nerudas text och Pettersson musik. Finalen är storslagen och magnifik och jag lämnade de Geerhallen i ett lyckorus. En gudomlig injektion. 

När jag började tycka om klassisk musik någon gång i tjugoårsåldern kände jag mig alltid bland de yngsta när jag var på en konsert. Det konstiga är att jag fortfarande, 40 år senare, gör det. Rollatorerna trängdes i foajén på väg ut och hissarna gick i skytteltrafik. 

Varför är det så svårt för unga människor att ta till sig klassisk musik? Det är ju inte svårt, det är bara att öppna upp kanalen till det gudomliga och ta emot. Bara njuta.

 

Danuta 2018-06-02

Det finns bilder som sätter sig väldigt starkt i vårt medvetande. En sådan är bilden av Danuta Danielsson. Alla vet vilken bild jag menar. Damen med väskan. Hon som med ursinne och kraft är på väg att drämma sin väska i bakhuvudet på en nazist. Bilden är tagen exakt det ögonblick innan väskan träffar hans huvud. Den lilla väskan innehåller hela Danutas liv. Hennes minnen från mammans berättelser från koncentrationsläger, hennes mardrömmar och hennes vrede och maktlöshet över att se dessa tankar marschera på gatorna igen.

 

Det finns en annan bild från samma tillfälle som inte alls blivit lika känd men som, tycker jag, är ännu starkare i sitt budskap. För den uttrycker, mitt i detta kaos av demonstrerande nazister och uppretade motdemonstranter, en kärleksfull handling.

 

Det var en handfull nazister som hade kommit till Växjö den där dagen. De möttes av ett par tusen uppretade motdemonstranter. En av nazisterna slogs ned. Blodig och medvetslös fick han ta emot folkmassans slag och sparkar ända tills en man med ett enormt civilkurage kom och stoppade misshandeln och tog sig an den skadade nazisten. Bilden visar hur han har rest nazisten på knä och lägger sina händer på hans axlar. I sitt svarta hår och svarta skägg är han en bild av Kristus. Eller Johannes Döparen. Nazisten som sitter med huvudet nedböjt, omgiven av flygblad och med rakat huvud för tankarna direkt till ett reningsbad. Nazisten är också ett offer. Som vuxit upp utan kärlek. Här fick han ta emot lite kärlek. Av en helt okänd.

 


Den här bilden och den här historien visar hur långt en uppretad folkmassa kan gå. Nazisten kunde blivit dödad. Han blev ganska svårt skadad. Av en anonym folkmassa som demonstrerade mot nazism. Ville de egentligen det? Var det deras mål att få ned honom på marken och sparka och slå honom? Så klart inte. Men i den kollektiva hetsen segrade våldet. Den här bilden och den här berättelsen visar hur långt vi kan gå i kollektiv hets. Vem som helst av oss kunde varit där. Jag också. Det är inte längre den enskilde personens vilja som styr utan ett kollektivt medvetande.

 

Danuta Danielsson ville nog egentligen inte slå till nazisten i huvudet. Hon hade velat visa honom innehållet i väskan. Ta fram sina minnen, sin sanning, sin ångest, sina mardrömmar och sina bilder på sin mamma i koncentrationslägret. Hon hade nog velat sitta ned och prata med honom istället. Försöka få honom att förstå. Men i den kollektiva hetsen tog hon också till våld. Danuta tyckte aldrig om bilden. Hon mådde inte bra av att se den. Hon ville inte förknippas med våld. Tre år senare tog hon sitt liv, bara 41 år gammal.

Den brinnande kåtan

Det finns vissa bilder som för alltid etsar sig fast på näthinnan när vi väl har sett dem. Bilder som i sitt budskap påverkar våra känslor så starkt att vi aldrig glömmer dem. Det kan vara både positivt och negativt och bilderna kan antingen väcka vår glädje, hoppfullhet, beundran, ilska ellr sorg. 

Den senaste i raden av bilder som jag vet att jag aldrig kommer att glömma är bilden på den brinnande kåtan. 

Utan att vara direkt insatt i historien bakom förfarandet och utan att kunna avgöra vad som är sant eller falskt i den här historien blir jag ändå helt bestört av själva handlingen. Man bränner inte ned andras bostäder. Punkt slut. Oavsett hur "rätt" myndigheterna har i den här frågan. Man bränner inte ned andras bostäder.

Om en privatperson gör något liknande rubriceras det som allmänfarlig ödeläggelse eller mordbrand. När kronofogden håller i tändstickan kallas det myndighetsutövning.

Den här bilden ger associationer till Wounded Knee. Just själva tankesättet. Vi har rätt. Du har fel. Och så tar man på sig maktens alla befogenheter och ger sig på en ensam kvinna som vårdat sitt hem i generationer. Svartbygge! Det ska bort! Hur kan man vara så okänslig?

Varför kan vi inte lyssna lite på vår urbefolkning istället? Ta tillvara deras visdom och levnadssätt. Där ekologi är så mycket mer än att panta burkar och källsortera. Där människan själv är en del av det ekologiska systemet. Där ekologi är ett levnadsvillkor och en livsfilosofi istället för bara ett begrepp. 

Om vi nu är så stolta över vår fjällhöga Nord, varför då inte värna om den befolkning som ser till att bruka den och hålla landskapet levande?

Det var väl ingen som trodde att den här historien skulle gå så långt så att kåtan verkligen eldades upp. Men det gjorde den. Jag vet inte vad de som höll i tändstickorna sa när de tittade på sitt verk och kände den sista värmen som kom från den bostaden. Men troligen var det ungefär samma som de som vred på gasen i koncentrationslägren: Vi lydde bara order.

 

Äldre inlägg

Nyare inlägg