Spela Allan 2019-03-16

Jag är inte kristen men jag tycker mig ändå ibland ha upplevelser som sträcker sig utöver det jordiska. Framför allt när det gäller musik. Idag var jag i Norrköping och såg Symfoniorkestern, Radiokören och Eric Erikssons kammarkör under ledning av Christian Lindberg framföra Allan Petterssons tolfte symfoni. Det var gudomligt!

Allan Pettersson var en särling i Svenskt musikliv. Växte upp under extremt fattiga förhållanden och blev betraktad som ett original även som vuxen. Samtidigt som han skrev underbar musik. Men ingen, eller inte många, tog honom på allvar. Kanske lite som med Antonin Dvorak. 

Tolfte symfonin är ett mästerverk på alla sätt. Skriven för stor orkester och kör. Bygger på en text av Pablo Neruda som beskriver en händelse i Chile 1946. Några gruvarbetare demonstrerade, gick ut på torget och sjöng varvid militären kom och öppnade eld mot dem. Sex personer dog. Symfonin har också den föga uppmuntrande undertiteln "De döda på torget".

I Petterssons genialiska tolkning av den här händelsen spelar kören en stor roll. Det finns inga solister. Kören representerar folket. Folkets röst. Och att det som hände i Chile 1946 kan hända var som helst, när som helst. Nu senast i Christchurch. 

Det finns ändå hopp och en positiv vändning i Nerudas text och Pettersson musik. Finalen är storslagen och magnifik och jag lämnade de Geerhallen i ett lyckorus. En gudomlig injektion. 

När jag började tycka om klassisk musik någon gång i tjugoårsåldern kände jag mig alltid bland de yngsta när jag var på en konsert. Det konstiga är att jag fortfarande, 40 år senare, gör det. Rollatorerna trängdes i foajén på väg ut och hissarna gick i skytteltrafik. 

Varför är det så svårt för unga människor att ta till sig klassisk musik? Det är ju inte svårt, det är bara att öppna upp kanalen till det gudomliga och ta emot. Bara njuta.

 

Danuta 2018-06-02

Det finns bilder som sätter sig väldigt starkt i vårt medvetande. En sådan är bilden av Danuta Danielsson. Alla vet vilken bild jag menar. Damen med väskan. Hon som med ursinne och kraft är på väg att drämma sin väska i bakhuvudet på en nazist. Bilden är tagen exakt det ögonblick innan väskan träffar hans huvud. Den lilla väskan innehåller hela Danutas liv. Hennes minnen från mammans berättelser från koncentrationsläger, hennes mardrömmar och hennes vrede och maktlöshet över att se dessa tankar marschera på gatorna igen.

 

Det finns en annan bild från samma tillfälle som inte alls blivit lika känd men som, tycker jag, är ännu starkare i sitt budskap. För den uttrycker, mitt i detta kaos av demonstrerande nazister och uppretade motdemonstranter, en kärleksfull handling.

 

Det var en handfull nazister som hade kommit till Växjö den där dagen. De möttes av ett par tusen uppretade motdemonstranter. En av nazisterna slogs ned. Blodig och medvetslös fick han ta emot folkmassans slag och sparkar ända tills en man med ett enormt civilkurage kom och stoppade misshandeln och tog sig an den skadade nazisten. Bilden visar hur han har rest nazisten på knä och lägger sina händer på hans axlar. I sitt svarta hår och svarta skägg är han en bild av Kristus. Eller Johannes Döparen. Nazisten som sitter med huvudet nedböjt, omgiven av flygblad och med rakat huvud för tankarna direkt till ett reningsbad. Nazisten är också ett offer. Som vuxit upp utan kärlek. Här fick han ta emot lite kärlek. Av en helt okänd.

 


Den här bilden och den här historien visar hur långt en uppretad folkmassa kan gå. Nazisten kunde blivit dödad. Han blev ganska svårt skadad. Av en anonym folkmassa som demonstrerade mot nazism. Ville de egentligen det? Var det deras mål att få ned honom på marken och sparka och slå honom? Så klart inte. Men i den kollektiva hetsen segrade våldet. Den här bilden och den här berättelsen visar hur långt vi kan gå i kollektiv hets. Vem som helst av oss kunde varit där. Jag också. Det är inte längre den enskilde personens vilja som styr utan ett kollektivt medvetande.

 

Danuta Danielsson ville nog egentligen inte slå till nazisten i huvudet. Hon hade velat visa honom innehållet i väskan. Ta fram sina minnen, sin sanning, sin ångest, sina mardrömmar och sina bilder på sin mamma i koncentrationslägret. Hon hade nog velat sitta ned och prata med honom istället. Försöka få honom att förstå. Men i den kollektiva hetsen tog hon också till våld. Danuta tyckte aldrig om bilden. Hon mådde inte bra av att se den. Hon ville inte förknippas med våld. Tre år senare tog hon sitt liv, bara 41 år gammal.

Den brinnande kåtan

Det finns vissa bilder som för alltid etsar sig fast på näthinnan när vi väl har sett dem. Bilder som i sitt budskap påverkar våra känslor så starkt att vi aldrig glömmer dem. Det kan vara både positivt och negativt och bilderna kan antingen väcka vår glädje, hoppfullhet, beundran, ilska ellr sorg. 

Den senaste i raden av bilder som jag vet att jag aldrig kommer att glömma är bilden på den brinnande kåtan. 

Utan att vara direkt insatt i historien bakom förfarandet och utan att kunna avgöra vad som är sant eller falskt i den här historien blir jag ändå helt bestört av själva handlingen. Man bränner inte ned andras bostäder. Punkt slut. Oavsett hur "rätt" myndigheterna har i den här frågan. Man bränner inte ned andras bostäder.

Om en privatperson gör något liknande rubriceras det som allmänfarlig ödeläggelse eller mordbrand. När kronofogden håller i tändstickan kallas det myndighetsutövning.

Den här bilden ger associationer till Wounded Knee. Just själva tankesättet. Vi har rätt. Du har fel. Och så tar man på sig maktens alla befogenheter och ger sig på en ensam kvinna som vårdat sitt hem i generationer. Svartbygge! Det ska bort! Hur kan man vara så okänslig?

Varför kan vi inte lyssna lite på vår urbefolkning istället? Ta tillvara deras visdom och levnadssätt. Där ekologi är så mycket mer än att panta burkar och källsortera. Där människan själv är en del av det ekologiska systemet. Där ekologi är ett levnadsvillkor och en livsfilosofi istället för bara ett begrepp. 

Om vi nu är så stolta över vår fjällhöga Nord, varför då inte värna om den befolkning som ser till att bruka den och hålla landskapet levande?

Det var väl ingen som trodde att den här historien skulle gå så långt så att kåtan verkligen eldades upp. Men det gjorde den. Jag vet inte vad de som höll i tändstickorna sa när de tittade på sitt verk och kände den sista värmen som kom från den bostaden. Men troligen var det ungefär samma som de som vred på gasen i koncentrationslägren: Vi lydde bara order.

 

Dokumentationstvånget

Lindas panik - 33 000 privata bilder borta

Så lyder en rubrik i dagens aftonblad. Underrubriken: "Känner mig dum - betalar ju"

När bara förnamnet används i en rubrik och det är kopplat till en bild på personen i fråga förutsätts det att man vet vem denna Linda är. Jag visste inte. Nu vet jag. Linda Lindorff. Programledare för ett program som heter "Förlåt mig" på någon av reklamkanalerna, Fröken Sverige 1990, före detta väderpresentatör, har varit med i "Let´s Dance"... 

Allt detta har gått mig förbi. Jag hade ingen aning om vem denna Linda var. Förrän nu. När hon är en rubrikernas kvinna för att hon tappat sin mobil med 33 000 bilder i marken. Då vaknar mitt intresse. Men inte för Linda som person. Utan för dessa 33 000 bilder. Och inte för att de är borta. Utan för att hon har tagit dem. Och inte för att det är just hon. Utan för att det säkert inte alls är ovanligt att gå omkring med 33 000 bilder i fickan. Tvärtom.

33 000! Och med en normalkonsumtion av mobiltelefoner var det säkert bara något års produktion som fanns i den. I alla fall inte mer än tre år. Det skulle i så fall betyda 11 000 bilder per år. Eller 30 om dagen. Lågt räknat.

Varifrån kommer detta dokumentationstvång? För visst är det ett tvångsmässigt beteende att stup i kvarten dra upp sin mobil och ta några bilder på det som händer? Man vill gärna få med sig själv på bild också. Det är väl ett uttryck för vår tids narcissism. Att avbilda sig själv är ju i och för sig inget nytt. Rembrandt gjorde självporträtt hela sitt liv. Men han putade inte med munnen eller rufsade till håret innan han gjorde dem. Skillnaden mellan barockens självporträtt och dagens selfies är att man då använde sitt ansikte för en studie, både fysiskt och psykologiskt. Att följa Rembrandts självporträtt är en resa genom hans liv och erfarenheter. Han är ärlig och inte alls förskönande i sin framställning av sitt eget åldrande. I en selfie är det mer för att dokumentera att "jag var här".

I går såg jag, från fönstret på mitt arbete, en mamma som gick baklänges och filmade sina barn när de gick emot henne. Hon kastade någon blick över axeln ibland och hon hade säkert mer koll på läget än vad det såg ut, men det är en ganska typisk bild av hur dokumentationshetsen ser ut. De barn som växer upp i dag kommer att minnas sina föräldrar med en mobil i handen. Vi dokumenterar våra barn mer än vi umgås med dem.

De bilder som togs på mig när jag var barn har jag kvar och jag kommer ihåg dem. Det var en stor sak att bli fotograferad. Bara under min tid som pappa har fotograferandet genomgått en stor förändring. När min äldste son var liten tog jag analoga bilder på honom. Filmen skickades in till framkallning och spänningen var stor när det kom tillbaka et kuvert med bilder. Ibland stoppade jag i en svart/vit film och framkallade själv. Att se en bild växa fram i mörkrummets rödaktiga sken är en stor upplevelse som jag ibland saknar. Men med tanke på att vätskorna både är miljöfarliga och cancerogena är förstås den digitala bilden totalt överlägsen och det finns inget försvar för ett mörkrum. 

Jag har själv dragits in i den här dokumentationskarusellen. Det är inte längre samma kärlek och känsla. Bilden har förlorat sin mystik. Och sin spänning och förväntan. Man har genast facit på hand och barnen lär sig snabbt att springa fram och kontrollera resultatet på mobilen. Bilderna man tar kommer inte att bli ett minne som ska klistras in i ett fotoalbum och bevaras och föras vidare genom generationer. De kommer bara att finnas där tills datorn kraschar. Eller tills vi tappar mobilen i backen. Med 33 000 bilder.

Estetisk Verksamhet

I onsdagens tidning kan vi under rubriken ”Pressklipp” läsa hur Anders Gustavsson i Blekinge Läns Tidning argumenterar mot ett återinförande av estetiska ämnen på gymnasiet.

Hans argument visar dock på en gammaldags uppfattning om hur skolsystemet fungerar idag och han hänvisar till den tiden då estetiska ämnen enbart var färdighetsämnen. Han raljerar över att den blivande ingenjören klarar sig bra utan att ha målat akvarell och att det går att vara en aktiv medborgare utan att ha lärt sig modern dans under gymnasietiden.

Nu är ju de estetiska ämnena mycket mer än vad Anders verkar tro. Dans kan vara ett sätt att lära känna sin kropp, teater en väg till självkännedom och bild och musik kan hjälpa eleverna att tänka källkritiskt i den våg av medieströmningar som vi lever i idag. Till exempel.

Men jag håller med Anders. Och det finns många ämnen man skulle klara sig utan. Man skulle klara sig utan att gå igenom gymnasiet överhuvud taget. Men för att få en bredare förståelse av den komplexa värld vi lever i idag behöver vi också de estetiska ämnena.

Anders förespråkar mer Nationella prov, mer läxor och katederundervisning. Många asiatiska länder har den typen av undervisning. Eleverna är förvisso mycket duktiga på exempelvis matematik men de saknar ofta helhetssynen.

Som bildlärare välkomnar jag förstås förslaget att återinföra estetiska ämnen på gymnasiet. Det är endast lite tid som kommer att ägnas åt estetik. 50 poäng, vilket motsvarar en timme i veckan under ett av de tre gymnasieåren. Men det är alltid något. När ämnet Estetisk Verksamhet togs bort 2011 hade jag många elever som uttryckte sin glädje över att tillhöra den årskull som fortfarande hade ämnet kvar. De upplevde ämnet som ett komplement till de teoretiska ämnena, en stund där man fick använda en annan del av hjärnan.

De elever som gått gymnasiet efter 2011 kommer givetvis, precis som Anders säger, också att bli ”aktiva medborgare i vårt gemensamma samhälle”. Men jag hoppas att jag hösten 2019 får starta nya kurser i ämnet Estetisk Verksamhet. För jag är övertygad om att ämnet behövs, även om det inte är livsviktigt, och att estetiska ämnen, tillsammans med teoretiska, skapar medborgare med både kritiskt tänkande och ett öppet sinne.


Äldre inlägg

Nyare inlägg