Spela Allan

I går var jag inne på det gudomliga och jag tänkte fortsätta lite till på det spåret, fast på ett helt annat sätt. 

Jag är ju, som sagt, inte kristen men jag tycker mig ändå ibland ha upplevelser som sträcker sig utöver det jordiska. Framför allt när det gäller musik. Idag var jag i Norrköping och såg Symfoniorkestern, Radiokören och Eric Erikssons kammarkör under ledning av Christian Lindberg framföra Allan Petterssons tolfte symfoni. Det var gudomligt!

Allan Pettersson var en särling i Svenskt musikliv. Växte upp under extremt fattiga förhållanden och blev betraktad som ett original även som vuxen. Samtidigt som han skrev underbar musik. Men ingen, eller inte många, tog honom på allvar. Kanske lite som med Antonin Dvorak. 

Tolfte symfonin är ett mästerverk på alla sätt. Skriven för stor orkester och kör. Bygger på en text av Pablo Neruda som beskriver en händelse i Chile 1946. Några gruvarbetare demonstrerade, gick ut på torget och sjöng varvid militären kom och öppnade eld mot dem. Sex personer dog. Symfonin har också den föga uppmuntrande undertiteln "De döda på torget".

I Petterssons genialiska tolkning av den här händelsen spelar kören en stor roll. Det finns inga solister. Kören representerar folket. Folkets röst. Och att det som hände i Chile 1946 kan hända var som helst, när som helst. Nu senast i Christchurch. 

Det finns ändå hopp och en positiv vändning i Nerudas text och Pettersson musik. Finalen är storslagen och magnifik och jag lämnade de Geerhallen i ett lyckorus. En gudomlig injektion. 

När jag började tycka om klassisk musik någon gång i tjugoårsåldern kände jag mig alltid bland de yngsta när jag var på en konsert. Det konstiga är att jag fortfarande, 40 år senare, gör det. Rollatorerna trängdes i foajén på väg ut och hissarna gick i skytteltrafik. 

Varför är det så svårt för unga människor att ta till sig klassisk musik? Det är ju inte svårt, det är bara att öppna upp kanalen till det gudomliga och ta emot. Bara njuta.

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Great

Dåligt samvete är en egenskap som aldrig riktigt legat för mig. Jag gör många felaktigheter i livet men att gå och älta det, att ha dåligt samvete, ökar bara skuldkänslan och illamåendet. Det leder inte vidare. Jag skulle istället vilja kalla det skuldstyrka. När vi gjort något fel bör vi istället få styrka för att rätta till det. 

Greta Thunberg är en flicka som ger, eller borde ge, alla i min generation skuldstyrka. Den enorma styrka som den här lilla flickan visar upp får mig att fundera över om vi inte bevittnar Kristi återkomst.

Jag är inte kristen men jag kan ändå tro att det inte bara finns en stor visdom i Bibeln, utan också en del sanning. Jag tror mycket väl att Jesus har funnits men inte att han skulle varit Guds son. Jag tror att Jesus var en person som vem som helst men med ett gudomligt medvetande. Han föddes i en tid som var orolig och han lyckades att med en gudomlig kärlek få människor att mötas.

Greta föddes också  i en tid som är turbulent på många sätt. Vi har många krigshärdar överallt runt om i världen men det allra mest oroande molnet på vår mörka himmel är ändå klimatet. Många väntar, och har väntat länge, på Kristi återkomst. Jag tror att vi ser det just nu. Och att vi har gjort det tidigare också. Människor med ett gudomligt medvetande. Eller hela rörelser. Ett gudomligt medvetande behöver ju inte sänkas ned just över en man eller en kvinna utan över hela rörelser. Fredsrörelsen ... 

Vad är det som gör att jag tänker så mycket Jesus just med Greta då? Jo, precis som med Jesus samlar hon tusentals anhängare som tror på och som vill dela hennes budskap. Precis som med Jesus möter hon också misstro, rädsla och hat. Det enda hon vill är att förkunna ett kärleksbudskap men det finns en utbredd rädsla kring kärleksfulla människor.

När hon ställer sig mitt ibland världens ledare och talar om för dem att de har stulit hennes framtid och bara tänker på sina pengar, då ser jag bilden framför mig av hur Jesus jagar ut månglarna ifrån templet. 

Greta kanske är den frälsare världen behöver för att överleva. Och det är väl ingen tillfällighet att de två sista bokstäverna i hennes namn bildar ordet "Great" om man byter plats på dem.

Vi kanske snart får en ung generation som tvingar ned oss på knä. Som får oss att verkligen inse vad som håller på att hända. Och att det är vi som orsakat det. Och att det inte räcker med att källsortera och att skriva på en namnlista för att sedan ta bilen på en liten nöjestripp. Och det är den generationen som inte ger oss skuldkänslor utan skuldstyrkor.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hösten och höften

I dag var min högra höftled ute på sin sista promenad. Med haltande gång och den molande värk som jag numera vant mig vid gick vi runt den vackra stigen vid Romanäs. Solskenet, den friska luften, färgerna, Pings skratt det vackra vädret gjorde dock att jag inte tänkte så mycket på värken.

Istället tänkte jag på hur otroligt privilegierad jag är. Att det överhuvud taget finns möjlighet att operera en höft. I övermorgon ska jag in, ledkulan ska sågas av och ersättas med en tjusig kula i titan. Det är helt fantastiskt. Hade det varit bara någon generation tillbaka hade det ju inte varit möjligt. Eller om jag varit född i något annat land. Då hade jag fått gå med den här värken livet ut. Dessutom är sjukvården fri. Och jag får betalt när jag är sjukskriven.

Jag undrar vad jag egentligen gjort som förtjänar att vara så privilegierad som jag är. Jag hörde en siffra på 3% som gällde de av jordens befolkning som har tillgång till en egen trädgård. Jag är en av de tre procenten. Jag är född på en plats där det är fred, fjärran från jordbävningar, tsunamis och andra naturkatastrofer. Jag andas frisk luft och jag kan dricka vatten direkt från kranen. Jag kan äta mig mätt varje dag. Jag har en bra bostad. Jag har ett jobb och kan försörja mig själv. Ett bra jobb dessutom som jag trivs med. Jag vet inga procentsatser på allt det här men det gäller ju långt ifrån alla. Dessutom vill jag påstå att jag inte bara är gift utan lyckligt gift också. Min fru är underbar liksom mina barn och barnbarn. 

Så här på hösten blir jag ibland lite sentimental också. När löven faller och livet går till vila tänker jag på min egen ändlighet. Jag har ju med råge passerat den punkt på livslinjen då jag är närmare slutet än början. Oavsett hur man räknar. Ska jag bli lika gammal som min pappa så har jag drygt 40 år kvar och det är ju mycket. Men ändå ...

Och när det har börjat bli dags att plocka in reservdelar i skrovet så dyker ju tanken upp. En dag ligger jag där med näsan i vädret och inga reservdelar i världen kan väcka upp mig igen. Jag vill inte påstå att tanken på döden skrämmer mig direkt men jag älskar verkligen livet och jag hoppas att jag och min nya höftled får vandra runt i många år till. 

Snart blir det några veckors sjukskrivning. Nästa vecka ska det bli upp mot 18° och jag är ordinerad att bli kompis med min nya kula och röra mig mycket. Livet är underbart. <3 

 

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Månfest

I helgen firade vi den, som jag tycker, finaste av alla helger i den kinesiska kulturen, nämligen månfesten. Vi är en samling svenskar och kineser som träffas några gånger om året, ibland lite mindre och ibland i lite större fester. I går var det större. I IOGT-NTO:s lokal i Jönköping hade det dukats upp med massor av mat. Sång och dans och allmänt uppsluppen stämning. Jag äskar verkligen det här och jag är så privilegierad som får vara gift med en kines.

Tanken med månfesten är att just den här fullmånen i september, när den anses lysa som klarast, ska man träffas och vara tillsammans. Man ska också äta den traditionella månkakan som delas i fyra delar. Kakan är rund och symboliserar fullmånen. Den här kvällen ska man också ägna en tanke på alla vänner och nära och kära som man har på andra ställen runt jorden. Månen är densamma var man än är på jorden och när man tittar på den kan man tänka att någon annan sitter på andra sidan jorden och tittar på samma måne när det blir mörkt där. Månen blir en förmedlare av våra tankar och vår längtan.

Det som inte varit lika roligt i relationen med Kina nu är ju den känslostorm som blossat upp med början av de kinesiska turisterna som blev bortförda av polis från ett hostel i Stockholm. Myndigheterna i Kina var mycket upprörda över "polisens brutalitet" och varnade kineser för att åka till Sverige. Sedan, när hela bilden hade klarnat, tonade de ner sin kritik och menade att det var nog också kineserna som inte hade agerat speciellt förnuftigt.

Då, när man tror att det har lagt sig, kommer ett svenskt satirprogram och gör bland de mest klantiga övertramp jag sett någonsin. Man driver med kineserna, inte bara på ett fult och elakt sätt, utan också riktigt, riktigt dåligt. Humor på absolut lägsta nivå. Om Ping skämdes över kineserna när sanningen om turisterna kom fram så är det inget mot vad jag skämdes när jag såg det här. Det är nästan så att man önskar att vi också hade statskontrollerad, eller åtminstone censurerad, TV. 

Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Men det här är ett maktspel. De "vanliga människorna", kineser och svenskar och alla andra, tycker lika mycket om varandra i alla fall. Och det kommer vi alltid att göra. 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför göra något enkelt när man kan göra det svårt?

Jag gillar verkligen inte att gnälla. Och jag känner mig inte speciellt gnällig heller. Och det här är inget gnäll, tycker jag inte själv i alla fall. Bara en reflektion. Så här är det:

Vår dotter Lia, som har ett medfött lymfödem, skulle till Team Olmed för att beställa nya skor. För de som undrar vad ett lymfödem är kan jag säga att det är när lymfvätskan, som normalt cirkulerar i kroppen, stannar upp vid en förträngning i lymfkärlen. För Lias del sitter förträngningen någonstans i höger ljumske. När inte lymfvätskan går tillbaka som den ska ombildas den till fettvävnad. Det innebär i Lias fall att hela hennes högra ben och fot är mycket större än de andra. Det man kan göra är att försöka hålla benet i schack genom att bära en kompressionsstrumpa som trycker tillbaka lymfvätskan. Det kommer inte att bli mindre men det blir heller inte större.

Eftersom vi bor i Tranås har hon tidigare varit hos Team Olmed i Jönköping men nu skulle vi åka till Linköping eftersom hon börjat gymnasiet där. Jag ringde dit och fick en tid. Inga problem så långt. Sedan fick jag ett meddelande från dem att jag behövde en ny remiss eftersom den gamla gått ut. Det är nu det börjar ...

Jag ringde till vårdcentralen i Tranås där man hänvisade mig till sjukgymnastiken. Ringde dit och fick i vanlig ordning lämna mitt telefonnummer och vänta på att bli uppringd (bara det ...) De ringde upp mig idag och då fick jag veta, vilket jag själv hade kommit på innan, att det var bättre att ringa till lymfterapin i Eksjö, dit hon går två gånger om året för att prova ut nya kompressionsstrumpor. 

Ok. Jag ringde dit och blev som av ett under kopplad direkt till den underbara Britt, som vi har kontakt med. Hon är helt medveten om Lias problem och jag trodde att allt nu skulle vara klart. "Nej", svarade hon "vi får inte skriva ut remisser längre. Vi fick det förr men nu måste det göras av en läkare. 

Jaha ...

Någon vidare kontakt med läkarvården har hon ju inte haft. Vi träffade flera läkare när hon var nyfödd och den närmaste tiden efter men det var ingen som kunde svara på varför hennes ena ben var tjockare. De invaggade oss i en falsk trygghet och sa att det säkert skulle försvinna. Det var först när hon var tre år och vi blev uppringda av en lymfterapeut i Vetlanda som hade hört talas om detta ovanliga barn som vi fick veta vad det var och att det var obotligt. 

I alla fall ...

Jag chansade på att ringa skolsköterskan på hennes nya skola och be henne titta på benet och skriva ut en remiss. Hon förklarade mycket vänligt att hon tyvärr inte har den behörigheten. Men hon rådde mig att maila 1177. 

Ok ...

Jag lät frågan gå vidare dit. Fick ett svar ganska snabbt om att ärendet skickats vidare. Ok ... Fick ytterligare ett svar, lite senare där det stod att 1177 inte kunde hjälpa mig. 

Mitt hopp går nu ändå till Vårdcentralen i Tranås som skulle se om det fanns någon historik och om det fanns möjlighet att förnya remissen innan tisdag. Hon vågade inte lova något men hon lät väldigt snäll och jag blev lite glad.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg

Nyare inlägg