Strandad

”Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.” 

Kloka ord av Nalle Puh som beskriver något vi alla upplever just nu: Längtan. Vi lever i ett vacuum. Tiden är konserverad.

Men det är också en rätt skön känsla för vi vet att vi inte kommer att leva i en konservburk resten av livet. Och längtan kan vara nyttigt för då får vi verkligen känna värdet på det som vi annars ser som vardagligt.

Själv längtar jag efter att gå på utställningar och konserter. Olika evenemang. Föreläsningar ... ja allt möjligt. På det mer vardagsnära planet längtar jag efter spontankramen och att umgås på ett avspänt sätt med alla vänner igen. 

Jag tror vi mår bra av att längta. Längtan håller oss också vid liv. För drygt hundra år sedan kom första världskriget, följt av spanska sjukan. Hade människor då inte haft förmågan att längta hade de gått under av ren sorg.

Så det gäller att hålla ut. Honungsburken står därborta vid horisonten och det ska smaka sååå gott att få öppna den.   

I morse, i den där magiska tystnaden innan de övernattade barnbarnen vaknat, satte jag mig framför tv:n med en kopp kaffe och råkade av en händelse hamna i SVT:s fina program om sorg. Det var skönt att se och höra människor dela med sig av sina upplevelser. Unga och gamla som hade förlorat nära och kära under olika omständigheter. Och hur de bearbetat sin sorg. 

Jag kan inte säga att jag upplevt sorg på det riktigt personliga planet. Båda mina föräldrar är döda och det låter kanske cynisk att säga att jag varken känner sorg eller saknad efter dem men så är det. Båda fick leva ett långt liv. Min mamma försvann in i Altzheimers dimma flera år innan hon gick bort och jag hade gott om tid att bearbeta min sorg långt innan jag hörde henne dra sin sista suck. Min pappas död gick hastigare. Personalen berättade hur de hade pratat och skojat med honom som vanligt på kvällen innan han somnade. Och dog. Men dör man en vecka innan 101-årsdagen så kommer inte döden direkt som en blixt från klar himmel. Jag hade nog haft mina föraningar om att han inte hade så lång tid kvar. Jag nåddes av beskedet samma dag som vi skulle åka och se "Satyagraha" av Philip Glass på Folkoperan. Med Cirkus Cirkör. Det blev ingen opera. Det blev istället en dag fylld av eftertanke. Det var också höst. Det är i dagarna fyra år sedan. Hösten är en fin tid för kontemplation och eftertanke. 

Det finaste minnet jag har av den sista tiden med min pappa är hans sista besök här. Det var på fars dag och det var min frus idé att vi skulle ta med honom hem. Jag var lite motsträvig för jag visste inte hur vi skulle få honom uppför trappan. Men min frus kinesiska och positiva syn segrade och det är jag oerhört tacksam för. Efter en fin promenad i höstsolen kom vi hem och förberedde oss för att lyfta rullstolen uppför trappan. "He gå bra", sa pappa bara på sin glada norrländska, reste sig och gick utan problem uppför de fem trappstegen. Vi häpnade.

När vi sedan kom in fick han se den fina, snidade lampkronan som vi fått i arv. Han blev så glad och rördes nästan till tårar när han såg den. När vi sedan serverade Pings smörgåstårta på porslinet de köpte till sin bröllopsdag blev han ännu mer rörd. Det kändes som om han gjorde ett slags bokslut över sitt liv. En vecka senare var han död. 

Jag kan varken känna sorg eller saknad över mina föräldrar, däremot kan jag känna en tacksamhet över att jag varit en del av deras liv. Två fantastiska människor med olika personligheter som lärde mig olika saker. Visst upplevde jag sorg när de gick bort men det gick snabbt över. Bestående sorg och saknad kan jag istället känna över andra människor, vänner och släktingar, som gått bort alldeles för tidigt. 

Sorgen etablerar sig som ett varaktigt tillstånd i vårt medvetande. Mörkret är en förutsättning för ljuset och sorgen är kanske en förutsättning för lyckan. Sorgen är väl också en påminnelse om vår egen förestående bortgång. Livet här på jorden är inte evigt och för varje dag som går närmar vi oss obönhörligen den dagen då vår kropp bara är ett skal utan levande innehåll. 

Jag har funderat ibland över hur jag vill att min begravning ska se ut. Jag har ju definitivt passerat den punkt på livslinjen där jag är närmare slutet än början och det är väl inte så konstigt att man börjar tänka i de banorna. Ska jag bli lika gammal som min pappa har jag ytterligare 40 år kvar här och blir jag lika gammal som mamma är det 30. Så jag har ju att brås på, som man brukar säga. Men även om det kanske är 30 - 40 år kvar, och det hoppas jag, så kan man ju vänja sig vid tanken.

Begravningar är en märklig tillställning. Man är själv inte närvarande men samtidigt är man huvudperson. Jag hoppas att min blir en riktigt trevlig tillställning. Mycket gråt och mycket skratt. Det ena utesluter inte det andra. Sorgen och glädjen och lite där emellan, det är väl det som är livet?   

Ja men nu är det verkligen dags för mig att berätta om sommarens stora äventyr, åtminstone på det personliga planet: Jag har varit med om ett mirakel. Jag har inte mött Jesus men Otto Fricke, ögonläkare.

Jag märkte, under våren och tidiga sommaren, att det började hända underliga saker med mitt vänstra öga. Saker flimrade förbi, små blixtar och svarta prickar som jag ibland tog miste för små flugor och viftade irriterat i luften. Så en kväll när vi tog en promenad höll jag för höger öga. Då blev jag rädd. Det jag såg var bara nedre delen av synfältet. Det var som en gardin som dragits ned för halva ögat. 

Dagen efter ringde jag vårdcentralen, som tyckte det var bättre att jag gick till en optiker. Jag fick tid samma dag för en synundersökning. Blev undersökt av en väldigt trevlig optiker som tyckte att det här, det såg ut som en näthinneavlossning. Det lät ju inte så bra. Jag skulle gå till den nyöppnade ögonkliniken i stan. Han skrev ut en remiss och förklarade var det låg.

"Men när ska jag dit då?" undrade jag

"Nu!" svarade han och tittade på mig som om jag inte förstått allvaret i situationen, vilket jag inte heller hade.

Så jag tog mitt öga och gick upp till Tranås ögonklinik. Ytterligare en jättetrevlig läkare som undersökte mig och konstaterade var optikern redan hade sett: Näthinneavlossning. Det måste opereras snarast. Han gav mig också en mycket pedagogisk förklaring på vad som egentligen hade hänt: Inne i ögongloben sitter glaskroppen. Den har man nytta av i spädbarnsåldern men sedan sitter den bara där. När man blir äldre och allt annat börjar skrumpna så börjar ibland också glaskroppen att skrumpna. I vissa fall drar den då med sig näthinnan, och den blir som en tapet som lossnar från väggen.

Tidigt nästa morgon, dagen innan midsommarafton, satt jag på tåget till Linköping. Målet var ögonavdelningen på Universitetssjukhuset. Även här, fantastiska människor som tog hand om mig och det var nu jag mötte Otto.

Efter den obligatoriska undersökningen kördes jag ner till operation. Jag täcktes över med ett skynke med bara ett hål för ögat, sedan släcktes belysningen som i en biosalong och jag låg där och bara lät saker ske. Först en bedövning och sedan kunde jag se hur ett instrument stacks in i ögat och grävde runt bland mina tappar och stavar. En gas pumpades in som genererade en psykedelisk effekt. Ögat var ju vidöppet men jag kunde ändå inte se honom. Det var liksom mörkt, som om jag ändå blundade.

Sedan började rehabiliteringen. Första veckan skulle jag helst ligga på magen eller på sidan, alternativt sitta framåtlutad. Det var för att gasen som pumpats in, hade till uppgift att pressa näthinnan på plats igen och då skulle man försöka få gasen att pressa på rätt ställe. Dagen efter operationen var det midsommarafton och min gode vän Per Ljunggren, som också hämtade mig efter operationen, hade ordnat med en madrass så jag kunde ligga hemma hos honom, där vi skulle fira midsommar. Mina midsommarminnen från 2020 är därför i 90° vinkel.

Under sommaren har jag sedan gått omkring som ett levande vattenpass. Gasen i ögat har långsamt ersatts av ögats naturliga vätska. Under resans gång har en hel del optiska fenomen uppkommit. Från början kunde jag bara urskilja ljus och mörker på det sjuka ögat, sedan kom färgerna och då kom de plötsligt väldigt intensivt. Jag upplevde en vecka då färgerna var ovanligt starka. Jag hade också en period när jag kunde se genom bubblan som en extra lins. Den blev då som ett förstoringsglas. Mycket märkligt. Jag satt länge och såg på min vigselring. Detaljer som jag aldrig sett tidigare syntes nu med exakt skärpa.

Bubblan blev mindre och mindre och efter ungefär sex veckor var den helt borta. Nu är mitt öga så bra som det kan bli. Jag ser på hela synfältet men gula fläcken, som tydligen också var ute på vift, ställer till med en del problem. Hade jag varit observant på varningstecknen tidigare hade det förmodligen blivit helt återställt.

Det är ju många tankar som dyker upp efter en sådan här händelse. Hur hade det gått om det hade hänt för 50 år sedan? Jag hade sannolikt blivit blind på det ögat. Och sannolikheten att det skulle hända även på det andra är ju rätt stor. Kanske hade jag blivit helt blind efter ett par år. Och det ställer ju till en del problem när man är bildlärare.

Tankar på synens fantastiska kraft har också dykt upp. Den gudomliga gåva det innebär att ha syn. Hur klarar man sig egentligen utan syn? Och hur förklarar man en visuell upplevelse för någon som inte kan se? Och den som är född utan syn ... När man inte alls har några referensramar. Hur förklarar man rött? Eller gult? Eller den magiska upplevelsen av Marc Rothkos måleri? Det måste vara som att förklara funktionen hos ett vindkraftverk för en abborre.

Nu återstår att se vad jag behöver för glasögon. Om jag behöver mer än läsglasögon. På det högra ögat har nämligen fått mycket bättre syn än jag hade innan. Jag vet inte om det beror på någon slags kompensation. Den lilla skadan som ändå är på vänster öga måste jag nog kanske leva med, men det gör inget. Alternativet hade varit nattsvart.

Jag är verkligen tacksam att det här är möjligt och att jag bor i ett land där man kan göra sådana här operationer, dessutom till nästan ingen kostnad alls. Det här var den andra stora operationen jag gjort på två år nu. Förra gången var det höften, minst lika fascinerande och spännande. Hade jag levt i ett annat land eller annan tid hade jag varit en halvblind krympling nu.

Sensmoralen i den här berättelsen är alltså: Ta varningssignaler på allvar! När blixtar börjar fara förbi och svarta prickar rör sig okontrollerat i synfältet, då är det inte bara för skojs skull utan då är det dags att besöka ögonkliniken. Snabbt!

Jag vill berätta lite mer om Tant Viola och Göberga Herrgård. Inte för att jag vet mer än någon annan om det utan för att jag ville berätta gamla minnen. Göberga är en herrgård men i mitt minne är det ett slott, där drottning Viola regerade. Historien om Göberga börjar för min del någon gång i början på 70-talet.  I själva verket börjar den väl på 1400-talet, och själva herrgården, eller slottet som jag kallar det, fick sitt nuvarande utseende någon gång på 1600-talet. Huvudbyggnaden är i barockstil med mjuka linjer, harmoniska former och ett väl proportionerligt klocktorn. Sagolikt vacker.

Göberga var tidigare ett stort lantbruk där herrgården ovh en intilliggande stor ladugård ingick. Det hela började med att min bror hade en praktikperiod där. Han lärde känna tant Viola som sedan lärde känna min mamma och sedan blev också jag presenterad för denna excentriska dam.

Jag kommer inte ihåg hur det började men snart var jag väl förtrogen med slottet och jag cyklade ofta ut ensam dit och hälsade på. I ett av rummen stod ett skrälligt och förmodligen oerhört ostämt piano. Jag tyckte det såg så spännande ut, som i Familjen Addams, och ibland kunde jag inte motstå att sätta mig ned och bara slå på tangenterna och låtsas att jag var en konsertpianist, trots att jag inte kunde ta en enda ton. Tant Viola drog sig då tillbaka till sitt arbetsrum och stängde dörren försiktigt. Hon lät mig också gå runt på egen hand i slottet eller i den stora trädgården under tiden hon höll på med sitt. Hon måste ha känt ett stort förtroende för mig.

Jag kommer också ihåg hennes hundar. Först hade hon en som verkligen gjorde skäl för namnet vakthund. När jag kom på besök var signalen några kraftiga ryck i den stora nyckeln. Hunden började då vråla ut sitt hat mot den inkräktare som försökte bryta sig in. Tant Viola stängde in den och sedan var allt frid och fröjd. Men jag kommer ihåg en gång när jag råkade öppna dörren till hennes arbetsrum utan förvarning. Hunden flög rakt emot mig med mord i blicken. Jag hann vända mig om men kände ändå ett kraftigt bett i skinkan. Den kvällen cyklade jag hem med värkande bakdel. När den hunden gick bort skaffade hon sig en, eller kanske till och med två, som var betydligt lugnare. Jag tror att det kan ha varit Berner-Sennen. Jag hade nog respekt för den (eller dem) också men det kändes lite lugnare.

Tant Viola lät mig också gå upp på andra våningen och bedriva egen forskning. Här fanns det omtalade "spökrummet"- Alla slott ska ju ha ett spökrum. Tant Viola älskade dock att smula sönder alla spökhistorier. Hennes favorit var "Spökvagnen". Det hördes hur en häst och vagn kom och stannade utanför porten, men när man öppnade fanns ingen där. Detta upprepades många gånger innan man kom på att när ett ekipage kom förbi reflekterades ljudet mot en av flyglarna och dog sedan ut. Hästen med vagnen fortsatte utan att längre vara inom hörhåll.

Jag tror att tant Viola uppfattade mig som en kille som var intresserad av historia. Så var det väl kanske inte, men jag blev det. Tack vare henne. Ibland tog hon med mig i sin gamla skruttiga bil ut i Göbergaskogarna. Puttrande och smällande tog vi oss fram på de små grusvägarna och hon visade mig domarringar och skeppssättningar. Det mest spektakulära hon visade var "Krypstenen", ett par stora stenblock som stod lutade mot varandra så att det bildades en smal gång emellan. Under medeltiden användes den för att man skulle renas från synder. Man eldade därinne och så skulle man krypa igenom. Stenarna var fortfarande svarta av sot. Fantasin skenade iväg hos den unge Lars-Erik.

Jag kom alltid oanmäld på besök och jag var alltid lika välkommen. Åtminstone kändes det så. Ibland satt hon på verandan med en bok och sina stora glasögon på näsan. Hon var mycket intellektuell, både allmänbildad och språkkunnig. Ibland satt hon ute i sina jättelika odlingar och rensade ogräs. Då lärde hon mig om de unika växterna som fanns där och om dammarna, som lär ha anlagts av polska krigsfångar. Ibland var hon i hönshuset och ibland planterade hon tallplantor. Men jag hittade henne alltid. Det fanns inte något spår av högfärd hos henne, tvärtom. Men ändå, på något högborgerligt sätt var hon noga med titlarna och när hon talade om sig själv sa hon aldrig "jag" utan "Tant Viola". Det tyckte jag var charmigt. Lite gammaldags.

Under sina forna dagar var Göberga en gård full av liv. Tant Viola fick hela gården av sin far, som var riksdagsman, någon gång på 40-talet. Sedan var den i hennes ägo fram till hennes död. Hon bjöd in till fest i den stora trädgården, ibland med artister. Jag vet att bland andra Arthur Eriksson var där. Hans frireligiösa sånger var väl kanske inget som direkt tilltalade mig som gillade Black Sabbath och Alice Cooper, men det var fint på något sätt. Jag tyckte om det. När jag hade börjat måla ville jag ge en liten tavla till tant Viola. Jag tänkte att hon kanske ville ha den i sitt sovrum eller arbetsrum. Nej då, den skulle upp i stora salen bland alla jättelika porträtt och landskapsmålningar från 1600-talet och framåt. Det kändes både smickrande och lite generande. Men mest var jag glad.

Vad jag i min ungdom inte förstod var att tant Viola, som ju började bli gammal, trots sin energi var oförmögen att sköta om detta stora arv på ett riktigt sätt. Jag kommer nog ihåg doften av katturin som var ganska påtaglig inomhus men jag kunde ändå inte förstå att slottet började förfalla. Men det var precis vad det gjorde och när jag besökte slottet för några år sedan var det en sorglig syn. Den klargula färgen fanns knappt kvar, trä hade börjar murkna, trädgården hade växt igen och av de fina dammarna återstod bara sumpväxter. 

Jag skrev till Länsstyrelsen och fick ett snabbt svar. Och, jodå, ett långsiktigt renoveringsarbete är på gång. De lovade att jag snart skulle få se slottet i sin forna prakt och nu ser jag att det är sant. Klocktornet är inpackat och saker börjar hända. Det här gläder mig verkligen. Göberga och tant Viola har nog betytt mer för mig än jag tidigare förstått. Att se det förfalla var som att se en viktig del ur min personliga historia försvinna. 

Jag är oerhört tacksam över allt som drottning Viola visade mig i sitt slott. Hon gjorde ett starkt avtryck i min ungdom och därmed i hela mitt vuxna liv. Frid över hennes minne.

"Akta Tiden
Värna Friden
Svensk Ära
Svensk Tro
Ingens Träl
Ingens Tyrann"

Jag gick många gånger runt slottet och läste inskriptionen på klocktornet. Jag fick inte nog. Jag tyckte det var så fint. I dag tycker jag kanske att det låter lite högdraget. Men ändå ... fint på något sätt.