"För mig är urmodern till all konst och den kanske absolut nödvändigaste ingrediensen i det diffusa begreppet konstnär; känsla, för konsten att leva. Den kan vara skön eller oskön, men måste alltid vara sann för konstnären och helst även evigt sann" 

Vera Frisén


Under mitt arbete med boken om Curt Clemens fick jag också tillfälle att stifta bekantskap med fler, av mig dittills obekanta, konstnärer. En av dem som jag blev mest förtjust i är Vera Frisén. Jag har tittat lite på auktionssiter för att försöka utöka min blygsamma konstsamling med en Frisén. För ett par veckor sedan dök det så upp ett fantastiskt fint porträtt från 1936, när Vera alltså var 26 år. Fem år innan succéutställningen på Galleri Färg och Form. Värderingen låg på 2 500 och det högsta budet var 1 200. Slutdatum på kvällen den 7 maj. Nu hade jag min chans! Jag avvaktade och tänkte att jag skulle lägga ett chockbud i slutminuterna. 2 500! Eller skulle jag sträcka mig ända till 3 500? Men jag är tydligen inte ensam om att gilla Vera och nu ligger budet på 7 600, det vill säga långt över min smärtgräns. Slutbudet kommer kanske att bli femsiffrigt.

 

Blir jag ledsen? Jo, men samtidigt också rätt glad. För det betyder att hon inte är så glömd som hon skulle kunna vara. 

Vera och jag har ju ett gemensamt förflutet för hon föddes också i Umeå. Visserligen några år innan mig, men ändå. 1910. Hon var alltså jämngammal med min pappa. Hennes typiska bilder är just från trakterna kring Umeå. Efter hon hade flyttat till Stockholm återvände hon många somrar till Stöcksjö och till Kolksele, som inte ligger så långt ifrån min gamla barndomsby Överboda. 

Det är kanske därför jag är så förälskad i Veras måleri. Det slår an något hos mig. Ett minne som inte riktigt går att ta på, inte ett minne av någon händelse utan minnet av en känsla. Vera beskriver själv den känslan så här: 

"Hos en människa kallas det själ, hos naturen stämning och i en tavla konst, det som bara finns där och inte kan beskrivas".


Vera kommer till Stockholm redan som 18-åring för att börja sin konstutbildning. Hon hör till den första årskullen i Otte Skölds målarskola. Hon hör till de yngsta i klassen. Det är bara Curt Clemens som med sina 17 år är yngre. Hon är inte ensam norrlänning. Hon blir god vän med Lennart Gram, som kommer från Vindeln.


Under första året insjuknar Vera i tbc. Hon blir inlagd på sanatoriet i Sävsjö samtidigt som några av hennes vänner från målarskolan åker till Paris. Hon återvänder till målarskolan året efter men insjuknar igen och vårdas under perioder både i Sävsjö och i Hällnäs, som ligger närmare föräldrarna i Umeå. 


Under sina sjukdomsperioder slutar hon dock aldrig att måla. Hon uttrycker själv att hon måste måla och det var kanske det som höll henne uppe. Hon deltar i en del samlingsutställningar under 30-talet, både i sin hemstad Umeå och i Stockholm men även internationellt.


1941 är det så dags för hennes egen separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm. Utställningen blir en stor succé. "Sveriges Helene Schjerfbeck!" utropar kritikerna och den 31-åriga konstnären spås en lysande framtid. Allt är slutsålt när utställningsperioden är över. 


Men lika tomma som väggarna är på galleriet när utställningen plockats ned, lika tomt är det i Veras hjärta. Hon kan nog glädjas över att andra också tycker om hennes konst men hon har absolut inget till övers för uppmärksamhet och kommersiell framgång. Hon undvek minglet efter vernissagefesten och nu känner hon en saknad över sina sålda verk. 


Hon uppmuntras och uppmanas av vänner och bekanta att ställa ut igen men Vera förblir sluten. Hon gifter sig och hon fortsätter sitt konstnärskap men Stockholmspubliken kommer att få vänta i nästan 50 år för att få se en utställning av henne igen. Hon har ytterligare en separatutställning hos Västerbottens konstförening 1944 och hon är med på en del samlingsutställningar men hon drar sig alltmer tillbaka. Somrarna tillbringar hon i sitt älskade Norrland där hon har sitt hjärta.


Det finns alltså fler likheter med Helene Schjerfbeck, konstnären som drog sig tillbaka och levde i ett rum och kök tillsammans med sin mamma i 20 år. Hon gillade inte heller uppmärksamheten och tyckte inte alls om att umgås i konstnärskretsar.


Veras norrländska landskap är ett förenklat och förandligat landskapsmåleri. Hon går in i landskapets själ och låter det bli ett med sig själv. När jag ser hennes måleri tänker jag också på Monets höstackar. Kandinsky lär ha sett någon av dem i Monets ateljé. Den stod då upp och ned och Kandinsky såg inget annat än en abstrakt komposition. Det är på samma sätt med Veras måleri. Hässjorna, ladorna, träden, vattnet, myren, himlen. Allt blir delar i en komposition som lika gärna skulle kunna vara abstrakt. Avskalat och översinnligt.


De sista åren av sitt liv är Vera sjuk och till slut tvingas hon lägga penslarna på hyllan. Hon övertalas av sin man att ha ytterligare en separatutställning och till slut går hon med på det. Året är 1989 och utställningen visas återigen på Galleri Färg och Form innan den går vidare och visas även i Norrköping och Umeå. Hur den mottas har jag svårt att hitta information om. Kanske var hon redan bortglömd, nästan 50 år efter succéutställningen. Hon är gammal och sjuk och orkar inte heller själv närvara vid vernissagen. Kanske vill hon inte heller. När hennes man går bort året därpå är hennes önskan att hon också snart ska få dö. Hennes önskan uppfylls och hon går bort på sommaren samma år, bara ett par månader efter sin man. 


Vera Frisén är en myt, en gåta i svenskt konstnärsliv. Varför valde hon inte att gå vidare på den inslagna vägen? Hon hade framtiden för sig. Manegen var krattad. Hade hon valt att fortsätta hade hon säkert varit lika känd i dag som Vera Nilsson och Siri Derkert. Kanske hon också hade fått offentliga uppdrag. Men, nej ... 


Och jag tror ändå att svaret är rätt enkelt. Hon ville inte. Hon hade det bra ändå. Hennes man, Olof Stroh, var under många år generalsekreterare i Svenska Röda Korset och jag får en känsla av att hennes liv ändå var spännande och intressant på flera olika plan. Och hon saknade inte vänner. Tvärtom. Och hon slutade inte måla. Måleriet var ett behov som närmast liknade ett inre tvång. Men när någon drar sig undan offentligheten betraktar vi gärna den personen som introvert och kanske lite bitter. Jag tror inte alls att det var så. Visserligen kände hon sig lurad på en del ersättning av Galleri Färg och Form. Norrlandsmålaren Folke Ricklund kontaktade henne vid något tillfälle och sa att han också blivit lurad. Men att hon för den skull skulle dra sig tillbaka i nästan 50 år verkar inte sannolikt.


Människor är olika. En del gillar uppmärksamhet. Andra inte. Och när någon inte gör vad som förväntas av etablissemanget och den stora allmänheten, då undrar man ofta vad som är "fel" på den personen. Nina Hagen spåddes att bli en lysande Wagnersopran när hon var ung. Istället blev hon punksångerska. Och det var hennes val. Inte etablissemangets. Vera Frisén valde att vara Vera Frisén. Det var hennes val.