Vad hände egentligen med omtanken? Med hjälpsamheten?

Vi irrar runt i vår egen verklighet som blir mer och mer instängd i en liten bubbla som inga utomstående kan tränga in i. I vår egen lilla bubbla har vi mobilen och alla tekniska hjälpmedel som behövs. Vi behöver ingen utomstående hjälp för att ta oss igenom tillvaron.

När jag var liten och behövde hjälp frågade jag någon vuxen. Och jag fick alltid ett svar. I dag fungerar det inte så. Alla vuxna passerar. Även om det står ett förvirrat barn med gråten i halsen och ber om hjälp. En oväntad fråga stör vår inrutade vardag. Det ingår inte i våra rutiner. Därför passerar vi. Med sänkt blick. Har vi inte mobilen att titta i tittar vi åt sidan.

Att hålla upp dörren till någon rörelsehindrad eller äldre person är förlegat. Nu trycker man på en knapp och dörren går upp. Jag glömmer inte när jag för första gången upptäckte detta fenomen. Jag gick in på Systembolaget i Umeå och efter mig kom en kvinna med barnvagn och fullt med kassar i händerna. "Vad roligt", tänkte jag "jag kan hjälpa till". Jag höll upp dörren men utan att ens lyfta blicken slog hon till på dörröppnaren. Jag fick snabbt flytta på mig för att inte stå ivägen för henne där hon stormade fram i sin bubbla.

Ett annat moment i hjälpsamhetens värld är vägbeskrivningar. Jag blir glad när någon kommer, vevar ned rutan och frågar om vägen. Det händer allt mer sällan idag också därför att fler och fler har gps. Och när man har en gps, varför ska man då fråga en människa? Förra året kom en hel busslast med ungdomar och stannade utanför vårt hus. Jag har aldrig förr sett en stor buss i vårt villaområde. Chauffören var helt uppgiven och skulle upp till Bredstorps idrottsplats. "Gps:n visar att det ka ligga här någonstans". Vi fick ta det från början och jag förklarade att han var nästan en mil åt fel håll. Till slut accepterade han att faktiskt gps:n visade fel.

Den mänskliga kontakten försvinner mer och mer för att ersättas av teknik. Jag tycker synd om min pappa, som ibland försöker ringa till sjukhus, bank eller vad han nu behöver ringa till. Det han möts av i luren är en telefonsvarare där man ska knappa in olika alternativ. Med sina 98 år har han inte så lätt för det. Samma sak med barn och ungdomar.

När man sitter i ett väntrum eller på tåget har alla sina mobiler framme. Vart tog samtalet vägen? Vi började bygga vår egen bubbla redan innan mobilernas tid. Många satt med pocketböcker och läste på tunnelbanan, i bussen eller i väntrummet. Nu har de ersatts av mobiler. Och samtalet är borta. Om någon tilltalar dig i ett väntrum betraktas den männiksan som lite "konstig".

Jag vill vara den där konstiga människan. Den som håller upp dörren, visar vägen eller bara tilltalar någon som ser ensam ut.