Jag gillar verkligen inte att gnälla. Och jag känner mig inte speciellt gnällig heller. Och det här är inget gnäll, tycker jag inte själv i alla fall. Bara en reflektion. Så här är det:

Vår dotter Lia, som har ett medfött lymfödem, skulle till Team Olmed för att beställa nya skor. För de som undrar vad ett lymfödem är kan jag säga att det är när lymfvätskan, som normalt cirkulerar i kroppen, stannar upp vid en förträngning i lymfkärlen. För Lias del sitter förträngningen någonstans i höger ljumske. När inte lymfvätskan går tillbaka som den ska ombildas den till fettvävnad. Det innebär i Lias fall att hela hennes högra ben och fot är mycket större än de andra. Det man kan göra är att försöka hålla benet i schack genom att bära en kompressionsstrumpa som trycker tillbaka lymfvätskan. Det kommer inte att bli mindre men det blir heller inte större.

Eftersom vi bor i Tranås har hon tidigare varit hos Team Olmed i Jönköping men nu skulle vi åka till Linköping eftersom hon börjat gymnasiet där. Jag ringde dit och fick en tid. Inga problem så långt. Sedan fick jag ett meddelande från dem att jag behövde en ny remiss eftersom den gamla gått ut. Det är nu det börjar ...

Jag ringde till vårdcentralen i Tranås där man hänvisade mig till sjukgymnastiken. Ringde dit och fick i vanlig ordning lämna mitt telefonnummer och vänta på att bli uppringd (bara det ...) De ringde upp mig idag och då fick jag veta, vilket jag själv hade kommit på innan, att det var bättre att ringa till lymfterapin i Eksjö, dit hon går två gånger om året för att prova ut nya kompressionsstrumpor. 

Ok. Jag ringde dit och blev som av ett under kopplad direkt till den underbara Britt, som vi har kontakt med. Hon är helt medveten om Lias problem och jag trodde att allt nu skulle vara klart. "Nej", svarade hon "vi får inte skriva ut remisser längre. Vi fick det förr men nu måste det göras av en läkare. 

Jaha ...

Någon vidare kontakt med läkarvården har hon ju inte haft. Vi träffade flera läkare när hon var nyfödd och den närmaste tiden efter men det var ingen som kunde svara på varför hennes ena ben var tjockare. De invaggade oss i en falsk trygghet och sa att det säkert skulle försvinna. Det var först när hon var tre år och vi blev uppringda av en lymfterapeut i Vetlanda som hade hört talas om detta ovanliga barn som vi fick veta vad det var och att det var obotligt. 

I alla fall ...

Jag chansade på att ringa skolsköterskan på hennes nya skola och be henne titta på benet och skriva ut en remiss. Hon förklarade mycket vänligt att hon tyvärr inte har den behörigheten. Men hon rådde mig att maila 1177. 

Ok ...

Jag lät frågan gå vidare dit. Fick ett svar ganska snabbt om att ärendet skickats vidare. Ok ... Fick ytterligare ett svar, lite senare där det stod att 1177 inte kunde hjälpa mig. 

Mitt hopp går nu ändå till Vårdcentralen i Tranås som skulle se om det fanns någon historik och om det fanns möjlighet att förnya remissen innan tisdag. Hon vågade inte lova något men hon lät väldigt snäll och jag blev lite glad.