Varför väljer man att bli lärare? Jag har fortfarande inte riktigt kommit på det, men en stor anledning, eller den största, borde väl vara att man tycker om att jobba med barn och ungdomar. Så var det inte i mitt fall. Jag hade sökt mig till en folkhögskola av den enda anledningen att jag inte ville gå resten av livet på ett fabriksgolv. Hur jag sedan skulle gå vidare visste jag inte. När mina klasskamrater började skicka in arbetsprover till olika konstskolor kände jag att det inte var det jag ville heller. Jag kände förstås också att min förmåga inte räckte till, men den största anledningen var faktiskt att jag inte ville bli konstnär. Jag kände att det nog är ett ganska ensamt jobb ändå. Och jag ville inte vara ensam.

Jag förvånade mig själv när det till slut blev bildlärarlinjen jag valde. Jag hade svårt att prata inför folk, jag var blyg och försagd, och jag visste inte riktigt varför jag valde den vägen. Bildlärarutbildningen gick ändå bra, och jag stärktes i tanken att det kanske ändå inte var fel. På mina praktikperioder hade jag jätteroligt. När jag sedan fick min första tjänst på högstadiet i Ödeshög var jag helt förälskad. I mina elever, alltså. Aldrig hade jag kunnat drömma om att det kunde vara så underbart att vara lärare, och äntligen fick jag se att det jag hade valt ändå var rätt. Så rätt!

Efter ett par år i Ödeshög fick jag så tjänsten på gymnasiet i Tranås. Och det som var så bra blev bara bättre! Jag kan inte i ord beskriva hur fantastiskt roligt mitt jobb är. Det måste upplevas. 

Efter många år på gymnasiet blev det nu så, när regeringens nya gymnasiereform genomfördes, att det inte blev så mycket timmar över till mig. Jag vet inte om det är rätt, men jag har en stark känsla av att det ändå är många elever som saknar ett skapande ämne som avbrott i den annars så teoretiska miljön. Jag vet att många, som hade kursen Estetisk Verksamhet, upplevde de timmarna som ett skönt andningshål i pluggandet. Jag hoppas att de som fattat det beslutet har mer koll på läget än vad jag har.

Lösningen för mig personligen var i alla fall att jag fick ta ganska många timmar på högstadiet i Tranås. Tre och en halv dag, och en och en halv på gymnasiet. Lösningen för eleverna var att de inte får ha Estetisk Verksamhet och att det Individuella valet också stryps. Bra eller dåligt? Jag vet inte, men jag tror förstås inte det är så bra.

Att komma till en högstadieskola igen efter så många år var från början ganska tumultartat. Var det verkligen så här det var? Jag har nog varit på gymnasiet i 20 år, och vant mig vid den åldersgruppen. Jag upplevde högstadiet som ett ständigt pågående kaos. När det var lunch på torsdagen var det som att ta semester. Då skulle jag ner till gymnasiet på eftermiddagen och sedan igen på fredagen.

Nu, efter snart ett läsår känner jag nästan tvärtom. Jag har börjat trivas mer och mer med åldersgrupperna på högstadiet, och jag dröjer mig gärna kvar en stund innan jag ska ner till gymnasiet. Jag tycker mycket om mina elever nu, när jag har lärt känna dem. Jag tänker ofta på dem när jag är ledig. På fina saker de sagt, eller gjort.

Jag har cirka 350 elever på högstadiet. I höstas var alla nya för mig. Bara det var en orimlig situation. Jag har fortfarande inte lärt mig alla namn. Men när jag nu långsamt har kommit in i klasserna, och vi har börjat känna ett ömsesidigt förtroende för varandra, kan jag återigen känna den här starka glädjen över att ha ett fantastiskt arbete.

Jag älskar mina elever, och jag tror det är där hemligheten ligger. Varför man blir lärare. Utan kärlek vore det jobbigt. 

Samtidigt börjar jag fundera mer och mer över det här yrket, och ibland blir jag tveksam. Man styrs uppifrån av en massa pålagor, och tiden med eleverna blir mindre och mindre. Mötet med den enskilde eleven tycker jag är så viktigt, och många gånger tror jag att det minne av mig som många bär med sig efter skoltiden inte är något som har med mitt ämne att göra, utan något som vi har pratat om i ett helt annat sammanhang. 

Jag älskar mitt arbete, och jag älskar att få vara mig själv i mitt arbete. Jag inbillar mig också att mina elever, kanske inte älskar mig precis, men, får med sig något på vägen av det jag försöker förmedla.