När jag började på mina första lärarjobb för ungefär 25 år sedan kände jag en nästan euforisk lycka över att ha hittat rätt i livet. Om jag var 25 år yngre i dag skulle jag nog vara tveksam till att söka lärarutbildningen, och om jag gjorde det skulle jag definitivt inte känna samma lyckokänsla när jag kom ut och började jobba.

Vad är det som har hänt? Jag tror att en viktig bit har tagits ifrån oss lärare, nämligen förtroende. När en förälder ringde hem till mig för 20 år sedan blev jag glad. Här ringer en förälder som bryr sig, och som vill prata eller fråga om något. När någon ringer i dag blir jag osäker. Vad har jag gjort för fel?

Det är jättebra att föräldrarna blir mer och mer delaktiga i skolarbetet, men ibland kan jag känna att min profession har tagits ifrån mig. Man litar inte på att jag sköter mitt jobb på rätt sätt. Vad hände med förtroendet?

Även eleverna har fått mycket mer insyn i skolarbetet än de hade för några år sedan. Det är givetvis också positivt. De ska kunna vara med och påverka sin utbildning, och därmed sin framtid.

Varken elever eller föräldrar klagar på mitt arbete. Men man har ändå den där känslan. Vad har jag gjort för fel? Vad har jag glömt? Man kan nästan få känslan av att Skolverket vill uppmana elever och föräldrar att ställa lärare till svars.

Det finns givetvis lärare som är mindre lämpade för yrket, och en del rent av opassande. Men grundinställningen måste väl ändå vara att man ska kunna lita på att ens barns lärare sköter sitt jobb?

Vad är det då som frammanar känslan av att inte räcka till och att ständigt göra fel, när både föräldrar och elever verkar nöjda? Jag tror det är styrningen uppifrån som gör att lärarjobbet inte är lika roligt längre. Vi får mer och mer uppgifter som ska ingå i vårt arbete, uppgifter som inte alltid känns meningsfulla. Adminsistration har blivit viktigare än relation. Att bygga upp ett berg av papper är i dag mer betydelsefullt än att bygga upp ett förtroende till sina elever.

Eleverna tappar sitt förtroende till oss lärare, när de märker att vi inte har tid. Skolverket har definitivt tappat förtroendet för oss, eftersom vi hela tiden är tvugna att dokumentera allt vi gör. Man sätter större förtroende till en väl genomarbetad dokumentation av ett arbetsmoment än själva momentet.

Det är där någonstans den stora ledan sätter in. När dokumentationen har blivit viktigare än människan. Jag är ändå priveligierad, för jag har ett jobb som jag tycker om att gå till. Drivkraften i mitt arbete är kärleken. Kärleken till mina elever, inte till Skolverket.

Eleverna är fortfarande lika fina nu som för 25 år sedan. De sociala problemen har vuxit. Splittrade familjer, missbruk och våld i familjerna har blivit allt vanligare. Och mitt i allt detta står ett känsligt barn, som förväntas klara skolgången precis som alla andra. I det läget blir det ännu viktigare med den nära kontakten. Någon som finns och kan lyssna. Någon som bryr sig. Skolverket tycker det är viktigare med dokumentation.

Det talas ofta om hur viktiga jobb vi lärare har. Det talas om att man ska höja läraryrkets status. Så låter man oss snöa in på den ständigt omdebatterade frågan; Lärarlönen!

Jag skulle inte trivas bättre på mitt jobb om jag fick högre lön. Jag tycker att min lön är fullt tillräcklig. Jag klarar mig bra. Jag skulle givetvis inte tacka nej om jag erbjöds högre, men jag tycker inte det är där statusen ligger. Statusen i läraryrket ligger i att återupprätta förtroendet. Vi är välutbildade pedagoger, men blir ändå nästan omyndigförklarade. Man ger oss mer och mer pålagor, samtidigt som den hägrande moroten hänger framför oss; Högre lön!

På lärarutbildningarna i dag börjar platserna stå tomma. Om några år kommer det att finnas dåligt med utbildade lärare på arbetsmarknaden. Varför? Det finns många som vill ägna sitt liv åt att arbeta med barn och ungdomar, men inte lika många som tycker om dokumentation och pålagor.

Så snälla Skolverket; Låt oss få göra det vi älskar och det vi är utbildade till, nämligen att jobba med barn och ungdomar.