Men vad är det då som man tycker att eleverna ska lära sig? Vad är det som är viktigt? Det som jag tycker är det roligaste, och som jag också tror är det som ger mest, är aha-upplevelserna. En sådan upplevelse kan till exempel vara en enkel perspektivteckning. När de ser att de med enkla medel kan skapa en illusion av ett rum.

En annan spännande aha-upplevelse är att se komplementfärger framträda. När man har låtit en klass sitta och stirra på en rödfärgad cirkel och sedan snabbt förflytta blicken till en vit yta, och då ser en grönblå cirkel, det vill säga komplementfärgen, framträda, och varit med om det sus som då går genom klassen, då, ja då, har man upplevt bildläraryrkets hemlighet. 

För då upplever eleverna att färger inte uppstår fysiskt. Den röda färgen på ett äpple uppstår inte på själva äpplet. Den uppstår i vår hjärna. Och det leder tanken vidare ut mot det metafysiska. Vad är egentligen verklighet, och vad är det som våra sinnen skapar. Om ett träd faller ute i skogen, men ingen fanns där för att lyssna på ljudet när den föll, fanns det då något ljud?

Människan skapar sin omvärld, genom sina sinnen. Utan sinnen - ingen omvärld. För den som är blind existerar inga färger. För den som är döv finns ingen musik. Men vad kan uppstå i vårt inre?

Mitt mål som bildlärare är nog inte att eleverna ska kunna måla en häst så att den ser ut som en häst och inte som en brödrost. Även om det kanske kan vara ett delmål.

Mitt mål med min undervisning är att mina elever ska se att världen är mycket, mycket mer komplicerad än vad vi någonsin kan föreställa oss. Och att våra sinnen är en nyckel till en värld full av visdom. Det är högt ställda mål, och jag kommer nog aldrig att nå dem. Men jag kanske kommer en liten bit på väg.