I morgon är det vårdagjämning. Den dagen har fått en ny betydelse för mig. Förra året, just när dagen och natten var lika långa, drog min mamma sitt sista andetag och lämnade sin kropp.

Allt gick så stilla och fridfullt. Hon hade slutit sina ögon några dagar tidigare, hon hade slutat äta och var utom all kontakt. En stillsam frid vilade över hennes väsen, som om hon äntligen funnit ro efter ett långt, och under långa perioder, plågsamt liv.

Som av en märklig händelse var min pappa, som besökt henne varje dag och hjälpt henne med maten, inte där just då. Han var ute i ett, till synes, helt onödigt ärende. Eller var det bestämt att han skulle gå ut just då?

Döden är en aspekt av livet som vi kanske inte ägnar så mycket tanke. Och livet är ett mysterium som vi aldrig kan förstå. Jag är glad att jag lärde mig förstå min mamma. Tyvärr förstod hon aldrig själv att hon var den finaste.