Äntligen är den ljuvliga våren här. När man har allting framför sig. När den första riktiga vårvärmen kommer, är det som att rulla ut en stor duk på bordet. En duk som ska fyllas med ett underbart smörgåsbord av fågelsång, vatten, värme och blommor.

När sommaren är här så finns vi mitt i den, och reflekterar inte så mycket över allt det fina med den. Men våren... Det är så härligt att känna förväntan och längtan. Jag kommer ihåg mina barndoms vårar i lilla Överboda utanför Umeå. När de meterhöga drivorna började smälta, och det kom fram saker på marken som man inte kom ihåg sedan året innan.

Jag kommer ihåg första gången jag blev riktigt medveten om att vi hade en stenläggning med skiffer på vår tomt. Det var just en vår. När snön och isen smälte bort. Vintern var så lång och mörk, att jag i mitt barnasinne nästan kände att den varade för evigt. Jag kunde inte föreställa mig något annat än ett snötäckt landskap. Sedan kom tussilagon, och sedan var det sommar. Våren gick väldigt fort i Norrland. Floran var mycket mer enformig, även om det norrländska landskapet också har sin tjusning.

Här i Småland har jag lärt mig att älska och uppskatta våren ännu mer. De små porlande bäckarna, fåglarna som bygger bo, och alla dessa underbara sippor. Vilken lycka det är att bara få gå ut och finnas. Jag är privilegierad som kan göra det. Jag är inte sjuk, jag är inte instängd i en storstad, och jag lever i ett land där vi fortfarande har friheten att vistas fritt i naturen. Dessutom har jag en underbar familj. Jag är lycklig.