Krig. Det är väl det som överskuggat det här året. Jag förstår inte krig, jag kan inte krig och jag vet inget om krig. Och jag vill inte förstå, vill inte kunna eller veta något om krig. Man måste ha varit med om ett krig för att förså de totala fasorna. Och jag vill inte vara med om det och därför tänker jag inte heller försöka skriva om det. Utom en speciell person, som möjligen fick mig att komma lite närmare en förståelse av krigets vanvett. Han heter Vadim Sjismarin och sitter, vad jag förstår, inlåst i fängelse på livstid.

Vadim var den förste som dömdes för krigsbrott i Ukraina. När nyheten kom ut att den förste ryska soldaten dömts för krigsbrott förväntade jag mig att få se ett monster. Jag såg bilder från rättssalen och så kom Vadim in. Ett barn. När han leddes in lyfte han försiktigt på blicken och såg sig omkring. Hans blick var som hos en hund som rivit sönder husses favoritkudde.

Vadims brott var att han dödat en oskyldig ukrainsk man på cykel. Helt kallblodigt sköt han mannen i ryggen, bakifrån. Ett fasansfullt brott, givetvis, och livstidsdomen är säkert rättvis. Men vänta lite ... jag försöker sätta mig in i Vadims skruvade verklighet. Han kastades in i en "militär specialoperation". Han hade ingen aning om varför han var där eller vad han skulle göra. Allt han visste var att i bilen som han färdades i fanns ett antal andra soldater, och även befäl. Stämningen var hög i bilen, Vadim var med stor sannolikhet även påverkad av alkohol eller andra droger. Vadim höll i sitt vapen och när de passerade den äldre mannen på cykel blev han ivrigt påhejad av de äldre soldaterna med högre status. Adrenalinet kokade, Vadims hjärna var överhettad och som i trance hörde han "skjut! skjut!". Som i en dimma såg han ryggtavlan på mannen, riktade sitt vapen och sköt. Mannen vinglade till och föll döende till marken. Jublet steg i bilen och Vadim hade genomgått initiationsriten från pojke till man.

Några dagar senare började han förstå vad han hade gjort. Han hade släckt en oskyldig människas liv och även förstört livet för hans familj. Men han hade också ödelagt sitt eget liv. Den oerhörda skuldkänsla som började lägga sig över Vadims axlar kommer han aldrig någonsin att komma över. Varje dag han vaknar upp i fängelset kommer han att påminnas om den där dagen. Varför? Varför gjorde jag det? Den frågan kommer för alltid att förfölja honom under hans livstidsdom. Och varje morgon kommer ha att se mannen vingla omkull på sin cykel.

Vad är det för onda krafter som driver en människa att döda en annan? Vadim erkände sitt brott men hävdade samtidigt att han bara "lydde order". Har vi hört det förut? Man kopplar bort sitt känsloliv och intellektuella tänkande och förvandlas till en maskin som bara gör det den blir tillsagd. Nu ska Putin skicka in ytterligare 300 000 soldater som bara ska "lyda order" ...

Jag förstår inte krig. Det gör inte Putin heller. Han borde se bilder av George Grosz och Otto Dix. Konstnärer som upplevde krigets fasor och lyckades förmedla vansinnet på bild. Mycket bättre än några bilder i kvällstidningar och tv. Bilder som senare beslagtogs av Hitler och dömdes ut som "Urartade". Bilder där man kan känna stanken av de förruttnande liken. Soldater som börjat falla isär, fastnaglade i skyttegravarnas taggtråd. De konstnärerna har lyckats förmedla krigets psyke. Människor drivna till fullständigt vanvett. Så var det för hundra år sedan och så vitt jag förstår är det så nu också. 

Vadim var 21 år när han förvandlades från en vanlig kille till en mördare. Och han var den förste som dömdes. Den förste i en oändlig rad av trasiga unga män som förvandlats av krigsmaskineriets masspsykos.