Det är något med den här uppkopplingshysterin i dag som stör mig. På facebook kan man numera se en liten spalt där alla, verkligen alla, uppdateringar finns med. Till och med vad folk lyssnar på via spotify just nu. Det intresserar inte mig. Hur långt kan man gå? "Lars-Erik Strand sitter på toan" eller "Lars-Erik Strand sitter och petar sig i näsan". Jag har ingen lust att lämna ut till allmänheten vad jag gör, eller ens var jag finns, hela tiden.
Nu finns också det ultimata verktyget för kontrollfixerade föräldrar. "Se var ditt barn finns via mobilen". Hysteriskt. Vad hände med samtalet? Vad hände med förtroendet? 

Jag mår aldrig så bra som när jag är ute i skogen, bortanför alla vägar, och stadens alla ljud. Utan mobil och utan andra hjälpmedel för att kunna nå mig. Först då känner jag mig fri. Riktigt fri. Dagens "hjälpmedel" för att ständigt vara nåbar har för mig blivit en boja. Marknadsföringen vill gärna måla upp en frihetskänsla av att ständigt vara nåbar och att var man än befinner sig kunna koppla upp sig till omvärlden. För mig är det tvärtom. Den riktiga friheten upplever jag när jag hör fågelsång istället för mobilsignaler, och ser en blå himmel istället för en blå skärm.

Är vi rädda för att inte finnas när vi inte är uppkopplade? Tror vi att vi är bortglömda när vi är nedkopplade? Våra liv blir mer och mer artificiella. Maten vi äter är full av kemiska tillsatser och luften vi andas är antingen förorenad eller filtrerad genom fläktsystem. I denna artificiella värld kanske man inte känner sig bekräftad förrän man har en massa bilder på sig själv utlagda i cyberrymden, och man hela tiden kan nås genom universums stora mötesplatser.

Jag älskar facebook. Jag tycker det är jättekul. Men jag vill inte glömma bort att se kritiskt på min egen situation, och jag kan se att jag idag tillbringar mer och mer tid uppkopplad och nåbar, medan allt mindre tid ägnas åt att leva nedkopplad och i frihet. Det bekymrar mig lite. Jag är en fånge i vår tid.