Två av Tranås stora kulturpersonligheter har nyligen gått ur tiden; Bertil Hurtig och Ewe Olsson.

   Bertil Hurtig var grafiker och tecknare, anställd på SVT under 80-talet. Han var också en vass samhällskritiker. Han var kvicktänkt med en rapp men varm humor, men trots sina stundtals bitska kommentarer sårade han aldrig någon. De sista åren kantades av sjukdom. En tilltagande alkoholism förkortade ytterligare hans liv. Med sin ansiktsförlamning gav han ett tragiskt intryck, Han pratade sluddrigt, och många såg honom säkert som ett original, ett ”fyllo”.

   I filmen ”Gökboet” säger indianen ”Big Chief”, så här om sin far; ”Till slut var det inte han som drack ur flaskan, utan flaskan som drack ur honom”. Precis så var det med Bertil Hurtig. Ivrigt påhejad av sina ”vänner” på krogen kämpade han en ständig kamp mot flaskan, en kamp som han till slut förlorade.

   Jag kände inte Bertil personligen, men jag har, åtminstone delvis, förstått hans storhet. De sista åren av hans liv är sorgliga, och för de som är unga, och inte har sett honom som någon annan än ”det sluddrande fyllot” är det förstås svårt att förstå att han var en stor begåvning.

 

   Ewe Olsson var konst- och kulturskribent. Jag fick veta i dag av hans, numera änka, att det var han som hade omkommit i en drunkningsolycka vid badplatsen i Hätte. För bara ett par veckor sedan var han inne hos oss på Ban Thai, tillsammans med familj, barn och barnbarn.

   Jag fick då tillfälle att berätta något för honom, som jag tänkt länge att jag skulle anförtro honom. Jag förstod att han inte skulle känna igen mig, men i min ungdom, kanske för 35 år sedan, gick jag, en liten osäker pojke och knackade på hans dörr i den vackra villan vid Trollsjön. Jag tyckte mycket om att skriva, och jag ville få lite råd och tips. Jag hade skrivit en kort liten novell, som jag ville att han skulle läsa. På biblioteket hade jag fått rådet att gå upp till honom.

   Vi satte oss på uteplatsen, med den vackra utsikten över sjön, och han började läsa. Jag skruvade på mig i min osäkerhet. När han hade läst en stund tyckte jag mig ana en tår i hans öga, och när han hade läst färdigt utbrast han; ”Det här måste du fortsätta med”.

   Jag följde delvis hans råd. Skrivandet har följt med mig som en trogen följeslagare genom livet, men jag har inte utvecklat det som jag kanske borde ha gjort. Jag kommer i alla fall ihåg att Ewe stärkte mig oerhört mycket i min självkänsla. Den dagen, när jag lämnade villan vid Trollsjön med min lilla novell under armen, glömmer jag aldrig. Jag var stark. Jag hade fått bekräftelse. Jag var någon.

   Sedan träffade jag inte Ewe mer, men eftersom jag intresserade mig av konst, och själv började måla, var det naturligt för mig att läsa hans recensioner. Det jag slogs av när jag läste hans omdömen, var att han aldrig var nedvärderande eller hånfull. Det finns annars en tendens hos kritiker att göra sig lustiga över seriösa konstnärers ambitioner. Man kanske vill framhålla sig själv, genom att få till en fyndig kommentar, istället för att framhålla konstnären. Även utställningar som jag själv kunde tycka var väl amatörmässiga, och där andra kritiker gjorde ned konstnären, var Ewe ödmjuk, och lyfte fram de fina bitarna. Han betonade också det som var mindre bra, men han gjorde det på ett sätt som aldrig var sårande eller kränkande. Det är en egenskap som endast är de stora människorna förunnat; Att lyfta fram en seriöst arbetande konstnär, belysa vikten av både styrkor och svagheter, och ge honom eller henne styrka att gå vidare. I mitt fall gav han mig, en finnig och osäker tonårsgrabb, styrka att fortsätta min inslagna väg genom livet. För det är jag honom evigt tacksam.

   Jag är glad att jag hann berätta min lilla ungdomsupplevelse av honom, och hans änka sa till mig att det hade betytt mycket för honom. Han hade pratat om det hela kvällen när de kom hem. ”Tänk att det kan ha så stor betydelse vad jag säger”.

I mina ögon var Ewe Olsson en av de största kulturpersonligheterna vi har haft i Tranås. Det var för övrigt han som myntade begreppet ”Konstrakan”, även om andra vill ta åt sig äran av det.

   Ewe Olsson var året-runtbadare. Han älskade vatten, och vattnet blev hans död. Bertil Hurtig var alkoholist. Han hatade spriten, och spriten blev hans död, eller åtminstone en starkt bidragande orsak.

   Två liv. Så olika men ändå ganska lika. Ödmjukheten, värmen och humorn som finns hos de riktigt stora personligheterna hade de gemensamt. Frid över deras minne.