I går körde jag väg 32 mellan Eksjö och Tranås. Den vägen pendlade jag hela förra året och hela den tiden var det vägarbete på gång. Det är det fortfarande. Man ska räta ut en liten sträcka av vägen. Jag frågar mig varför.

Även om jag inte gillade själva pendlandet i sig så tycker jag om vägar som följer naturen. Som blir en uppförsbacke när det kommer ett berg eller som slingrar sig runt om det är för högt. Nu är planen att stänga av ett stycke naturskön väg och ersätta den med ett spikrakt sår. Berg sprängs bort och gruset efter sprängningarna används för att fylla ut ojämnheter. Sträckan det rör sig om är cirka fem kilometer och tidsvinsten gissar jag blir lika många minuter. Högst. 

Vad vinner vi egentligen på det här? "Det ökar trafiksäkerheten" säger någon. Då menar jag att Trafikverket försöker anpassa vägarna efter människors stress och minutjakt. Istället borde det vara tvärtom. Vi bilister får lov att anpassa oss efter de vägar som finns. Är det en slingrig väg kan vi inte köra i 100 km/tim. Samma sak med halka. Är det halt borde vi förstå att vi inte kan köra lika snabbt som när vägarna är torra. Men nej. Hur många av julhelgens olyckor beror på något annat än stress och dåligt omdöme? 

Jag tror också att när man kört den korta raksträckan har man anpassat hjärnan efter en högre hastighet och har svårt att ställa om sig när vägen återigen blir mindre och krokigare.

Miljöaspekten har också tagits upp. Att det skulle vara mer miljövänligt att skövla, spränga och fylla upp ett spikrakt sår i naturen än att ha kvar den gamla, krokiga sträckningen. Visst, det blir säkert lite mindre utsläpp men i en tid när de fossila monstren håller på att fasas ut för att ersättas av elbilar är inte det heller ett hållbart argument.

Vi sparar tid. Det är nog det största argumentet. Snart kan vi susa fram på den här sträckan i 100 km/tim (det blir inte mer, jag har kollat) med mittstängsel och viltstängsel och skygglappar för naturen omkring oss. Men vi sparar ju tid. Och vad gör vi med den tiden vi sparat då? Det finns inga tidsbanker vi kan sätta in den på och den ger ändå ingen ränta. Den gamla sträckningen går bland annat förbi Marbäck och har man gott om tid ( :-) ) kan man ju stanna till vid kyrkan och se på den vackra utsikten över sjön Ralången. Eller så kan man göra ett besök vid den fantastiska Fallosstenen vid Bredestad.  

Men nu blir det knappast några fler spontana stopp på just den sträckan i alla fall. Vi glömmer bort naturen omkring oss i vår intensiva jakt efter minuter. Kan vi inte låta resandet bli en del av helhetsupplevelsen? Ta den vägen som är lite längre istället. Och ta det lugnt. Det här är också en uppmaning till mig själv. Jag tror att vi alla skulle må bättre av det.