Varför tycker jag inte om tipspromenader? Är det kanske därför att den formen är landet Lagom i kubik? Allt är tillrättalagt. Promenaden ska inte vara för lång, men heller inte för kort. Frågorna ska inte vara för svåra, men inte heller för lätta. Promenaden ska vara lätt att gå. Om det är vatten eller fukt någonstans lägger man ut en spång, eller fyller ut med bark. Den ska vara väl uppsnitslad så man inte kommer in på fel stig, eller hamnar ute i den farliga skogen. Och när man kommer i mål, ska förstås kaffet vara lagom starkt.

Sedan ska hela familjen med. Oavsett vad de tycker. Den flåshurtiga pappan står i träningsoverall och knackar på den bakfulla tonåringens dörr.
-Nu ska vi gå tipspromenad!
-Nej...jag vill inte.
-Kom nu. Du behöver lite frisk luft.
Det finns inget val. Snart sitter hela familjen intryckt i bilen på väg mot veckans höjdpunkt.

Kärnfamiljen håller på att upplösas i dag. Kanske är tipspromenaden en sista livlina för att hålla ihop den. Frågorna är också anpassade för att passa alla åldrar. Alla kan vara med.
-Här är en fråga för dig, mamma.
-Det här vet väl du, unge man?



Lagomiseringen har gått så långt att det är helt otänkbart att ta ett kliv utanför stigen. Därmed har naturen också avmystifierats. När jag är ute i skogen försöker jag hitta ställen som inte genomkorsas av stigar och uppsnitslade vägar. Där jag kan vara ensam med mig själv, mina tankar och med naturens ande. Jag hittar inga frågor om var Maldiverna ligger, eller vilket år något land tog OS-guld i någon sport. Jag kan bli lycklig bara av att hitta en vacker sten, eller kanske grunden av ett hus. Bara en liten skärva från en gammal flaska kan sätta min fantasi i rörelse. Vem bodde här? Hur levde de? Hur såg naturen häromkring ut då? Var de lyckliga? Mina frågor har inga svar, och jag kan inte lämna in någon tipslapp med hopp om att få tretton rätt. Ändå känner jag mig oförskämt lycklig.

I dag är vi på väg bort från naturen. Naturens ande har vi redan glömt. När jag växte upp i den lilla byn Överboda utanför Umeå pratade man ganska ofta om Vittra. Hon var ett naturväsen som ganska ofta gjorde sig synlig för människorna. Man pratade om Vittra. Ibland hade hon synts på tomten på kvällen, ibland hade hon gått ut i ladugården. Ingen tyckte att det här var speciellt konstigt eller märkvärdigt. I dag blir man väl ansedd som psykiskt sjuk eller lite lätt rubbad om man börjar tala om väsen i naturen.
Jag har aldrig sett Vittra, eller något annat naturväsen. Men när jag sitter långt ute i naturen, inte hör något annat än tystnad och inte ser något annat än skog, då kan jag känna en subtil närvaro av något som jag skulle vilja kalla ande, eller om man så vill, en gudomlig närvaro. Och den närvaron är väldigt långt ifrån den uppsnitslade tipspromenaden.