Vi kände inte varandra speciellt länge. Kanske tre-fyra år. Men på den tiden hann vi komma varandra riktigt nära. Det är spännande att få nya vänner när man kommit en bit in i livet. Man har olika referensramar, olika minnen, kanske olika värderingar och kulturella grundplåtar.


 Vi var ganska olika men hade ändå mycket gemensamt.  Du älskade att dra igång projekt medan jag var mer avvaktande. Vi kompletterade varandra.  Vi hade inte känt varandra länge när du började prata om en semester tillsammans till Budapest.

   Mjaaa, varför inte, sa jag.

   Men vi måste beställa nu. Det är billigt nu. Och snart kan det vara fullbokat.

   Men, men, men…

   Vad är problemet?

   Njaeee….

   Ja men då så.

   Några klick senare var resan beställd och vi hade så underbart roligt tillsammans i Budapest, våra familjer och barnen tillsammans.

 Ett sammanfattande ord för dig var ”Handlingskraft”

 

Vi pratade ibland om döden. Du var så rädd för döden. Så oerhört rädd.

   Tänk att inte få se sina barn växa upp, sa du.

   För mig finns inte den tanken, svarade jag.

 

Jag inbillar mig att jag fyllde ett hål i din vänskapskrets. Det hålet där de existentiella samtalen finns.  Du hade ett stort djup. Ett djup som du kanske inte visade för alla.

 

Du hade många vänner, inte minst inom idrotten. Din bror ”Texas” var professionell fotbollsspelare och du var väl insatt i en värld som är mig helt främmande.  Du lyckades ändå få med mig och Ping på en golfkurs. Du tog med oss några dagar till Västerås där din gamle kompis och golfinstruktör Julle tog hand om oss. Vi hade förstås jätteroligt där med. Det hände till och med att jag lyckades få iväg en boll som inte bara gick åt rätt håll utan dessutom kom ganska långt. Lika roligt var det på kvällarna när vi hade trevligt och umgicks.

 

En dag i somras satt vi med var sitt glas vin och pratade som vanligt om livet. Jag märkte att det var något du ville säga men du höll på det.

   Jag vill inte att du säger det till någon…

   Nej, nej, nej…

   Jo, jag… jag ska bli farsa igen.

Åh, det var så roligt! Jag blev så glad, Anders. Jätteglad! Ebba skulle få ett litet syskon.

 

Hösten gick och snart började Sues mage bekräfta det som du hade sagt. Men du började också få utslag som du oroade dig för. Till slut tog du mod till dig och besökte läkare och de tog prover. Du fick vänta på resultaten och du började bli rädd igen. Den där rädslan för döden. Du hade själv googlat och tyckte att din hud visade tydliga likheter med malignt melanom. Jag avfärdade givetvis dina farhågor direkt.

 

Provsvaren kom men läkarna kunde inte fastställa vad det var. Du frågade rakt ut om det inte var cancer och de svarade övertygande att det inte alls handlade om det.  Du var inte lika övertygad. Flera läkare tittade på dig och de hade olika idéer om vad det kunde vara, men cancer… nej, nej, nej. Du fortsatte ändå envist med att hävda att det var cancer.

 

I takt med att Sues mage växte, växte också din oro. Jag blev irriterad på dig.

   Men ge dig nu. Ingen läkare säger att det är cancer. Litar du mer på Google än på läkarkåren? Var glad istället nu. Du ska snart bli pappa. Stötta Sue i sitt moderskap istället för att bara tänka på dig själv.

   Ja, vi får hoppas du har rätt…

 

I december föddes din lilla flicka. Ditt andra barn.  Du var lycklig. Men din lycka var inte självklar. Din oro låg fortfarande och grodde.  

 

Så kom beskedet.

 

Malignt melanom.

 

För sent att sätta in behandling.

 

Men det är aldrig för sent att tro på mirakel. Och jag trodde på mirakel. Hela tiden. Ända till den vackra vårdagen i söndags då Ping och jag och Lia hade tagit årets första cykeltur tillsammans, Ping kommer hem, öppnar sin mobil och bleknar.

 

Du får inte se dina barn växa upp, Anders. Men de får leva med minnet av en underbar pappa. Och de har en fantastisk mamma.

 

Tack för att jag fick lära känna dig. Minnet av dig kommer alltid att vara ljust.