Häromdagen var jag inne på systembolaget precis innan de stängde. Jag nickade vänligt åt tiggaren som satt utanför. Gick in och plockade åt mig det jag skulle ha, betalade och gick ut igen. Tiggaren hade plockat ihop sina saker och var på väg bort. Med sig hade han en kvinna som suttit vid en annan entre. Jag följde dem på avstånd och blev lite nyfiken. Vart tar de vägen efter dagens slut? Är det som många påstår, att det kommer en lyxig Mercedes och plockar upp dem? Jag gick lite långsammare. Såg dem gå in på den stora halvtomma gratisparkeringen vid järnvägen. 

Där, fjärran från lyx och flärd, uppsökte hon ett buskage för att uträtta sina behov medan han gick in för att starta den gamla rostiga bilen av modell tidigt 80-tal. 

Det är många som vet att dessa människor lever ett liv i överflöd. En del har ju till och med mobiltelefon. Må så vara men de två som jag såg verkade inte ha det alltför fett.

Jag har slutat att lägga pengar i burken. Jag vill inte vill att tiggeriet ska bli en norm. Jag vill inte att pappa ska komma hem till barnen och visa upp sin dagskassa. Barnen växer upp med bilden av att pappa, som ju är en förebild, gör något som är rätt och riktigt. Tiggeri kan aldrig accepteras. Tiggeri ska bekämpas. Inte genom förbud utan genom hjälp. Och nu finns det effektivare sätt än den kortsiktiga hjälp som lite skrammel i burken ger. Det är kanske bra att tiggarna sitter där. Nu vet vi att de finns och att de behöver hjälp.

Jag tänker inte ge mig in i debatten om huruvida det handlar om organiserat tiggeri eller inte. Jag vet inte. Och det finns alltför många som vet. Som minsann har sett. Kanske inte med egna ögon, men ändå.

Och det spelar inge roll. Organiserat eller inte, det handlar om människor i djup nöd. Jag vet ingenting. Jag ser bara det mina ögon ser och det mitt hjärta känner. Det är inga bilder i tidningen, inga reportage i TV. Ingenting är vinklat. Det är verkliga människor som sitter där framför mina fötter. Människor som du och jag. Med drömmar och fantasier. Människor med ett liv. Människor som har en dröm om ett liv som i vår värld är självklart. Ett arbete att gå till och en inkomst, tak över huvudet, mat på bordet och hela och rena kläder.

Jag försöker alltid möta tiggarens blick när jag går förbi. Jag märker att många undviker det. I det korta utbytet kan jag känna förståelse och kärlek. Man får tillbaka det man ger ut och även om jag inte lägger något i burken inbillar jag mig att de tycker om mig. Att vi tycker om varandra. Och att jag vill hjälpa.