Min mamma var speciell på många sätt. Hennes uppväxt var fattig och fylld av förnedring och förödmjukelse. Trots att hon ständigt blev nedtryckt hade hon en ständig längtan efter att lära. Hon var intellektuell och lärde sig läsa redan vid fyra års ålder. Hon låg långt före de andra barnen i skolan trots att hennes hemförhållanden var så fjärran bildning man kan tänka sig.

Efter att ha blivit tillplattad under hela sin barn- och ungdom följde en rad händelser som man ändå kan se som lyckosamma. Den första var när hon kom in på en hushållsskola i Stockholm och för första gången i sitt liv fick känna uppskattning för det hon gjorde. Efter skolan behövde hon tjäna ihop pengar för att kunna börja studera. Hennes dröm var att bli lärare. Hon sökte tjänster som piga och försökte hitta platser där det också skulle kunna bli tid över för att studera. 

Flera familjer lovade det men det blev ändå inte så. Då sökte hon sig vidare. Hon hade ändå tillräckligt kurage för att göra det, vilket ibland förvånar mig. Men hon var fast besluten om att nå sina drömmars mål: att bli lärare.

Mamma berättade för mig om sitt liv och gav mig förtroendet att gestalta den berättelsen och ge ut den i form av en bok. När hon berättade om sina tjänster i olika hushåll tog hon inte så mycket upp de som varit jobbiga. Att vara piga på 30-talet var väl ungefär så lågt man kunde sjunka i andras ögon och många blev kvästa och förnedrade. Inte bara min mamma.

Men hon hade också tur ibland. Hon hamnade också hos några familjer som behandlade henne med respekt och ödmjukhet. Och de som såg hennes begåvning. De familjerna berättade min mamma desto mer om. Även om det var långt mellan ljusglimtarna i hennes liv var det de som hon helst ville berätta om. Min mamma hade ändå gåvan att se ljust på livet och ta tillvara de fina stunderna.

Det är framför allt fyra familjer hon nämnde som varit speciellt betydelsefulla för hennes utveckling: Cullberg, Sölvén, Clemens och Karlberg. Och det är här jag börjar komma fram till det jag egentligen ville ha sagt. Eftersom de här familjerna betydde mycket för min mamma så har de ju indirekt också varit betydelsefulla för mig. Jag skulle så gärna velat tacka biskopen och biskopinnan Cullberg, advokaten Sölvén och hans hustru, konstnären Curt Clemens och hans hustru Aili och inte minst lärarparet Karlborg för att de fick min mamma att inse sitt egenvärde och att hon äntligen började tro på sig själv.

Men nu är det ju så att vår livslängd är begränsad och när jag verkligen började förstå att det funnits så många människor som betytt så mycket för min mamma var de ju för länge sedan döda. Jag har förresten glömt att nämna skådespelarparet Emil och Millan Fjellström som periodvis räddade henne från förnedringen i hemmet under hennes tidiga barndomsår i Jämtland. De gläntade också på dörren till en annan värld, en värld av kärlek, respekt och och ödmjukhet.

Men de här personerna som betydde så mycket för mamma har ju för det mesta efterlevande som jag istället har börjat kontakta. Paret Fjellström blev, såvitt jag vet, barnlösa så där är det svårt att hitta någon kontakt. Samma sak var det med paret Karlbom, ett äldre lärarpar som verkligen såg mammas potential och som mer eller mindre adopterade henne istället för att anställa henne. De övertalade henne att gå direkt från första till tredje året på realskolan. Med sitt skadeskjutna självförtroende trodde hon själv aldrig att det skulle gå men paret övertalade henne och hon klarade det alldeles utmärkt.

Jag är inte helt säker på hur kronologin i hennes anställningar är men under en period var hon i alla fall anställd hos familjen Sölvén, där pappan jobbade som advokat. Hennes första minne var när hon ringde på klockan (mamma, som hade ett otroligt minne, kom till och med ihåg adressen) och en förtjusande liten flicka kom och öppnade dörren. "Vad heter du då?" frågade mamma och flickan svarade: "Jag heter Aslög men jag kallas för Lillan". Sedan hade mamma en fin tid hos familjen Sölvén och deras tre underbara döttrar. Föräldrarna var ganska upptagna och ute på olika uppdrag och min mamma fick ofta sitta barnvakt, något som hon trivdes alldeles utmärkt med. Föräldrarna nästan ursäktade sig ibland för att de aldrig var hemma. Mamma tyckte lite synd om föräldrarna som alltid var så upptagna. Hon kände att hon periodvis fick mer tid med barnen än vad de fick. Och hon älskade verkligen de barnen.

Hos Curt och Aili Clemens och deras lille Lennart var hon troligtvis bara en kort period. Det var när jag själv började intressera mig för konst och måleri som hon berättade om Curt som hon högaktade. Både som konstnär men framför allt som människa. Han behandlade alla lika och han såg henne aldrig som piga. Han betraktade henne som en jämbördig och diskuterade med henne på samma nivå som med sina andra vänner. När mamma först berättade om honom trodde jag först att hon överdrev hans betydelse för att hon tyckte så mycket om honom. När jag långt senare började ta reda på vem Curt Clemens verkligen var växte bilden fram av en av Sveriges mest framstående konstnärer under  30-och  40-talet. Min mamma hade nog snarare inte riktigt förstått vidden av hans konstnärsskap. Tyvärr kom den här insikten när mamma redan var bortom all kontakt. Det är verkligen synd att jag inte kunde fråga henne mer om Clemens. Jag tog i alla fall reda på att paret fick ytterligare en son och jag nämnde det för min mamma, som ändå inte var helt borta. "Ja ...", svarade hon och jag märkte hur tankarna gick runt, "pojkar ... odlade han ...". Men någon mer information gick inte att få.

Den allra lyckligaste perioden i mammas liv som piga var nog ändå den hos familjen Cullberg. Pappa John, mamma Eva och barnen Staffan, Johan, Erland, Carin och Göran. När hon berättade om sitt liv återkom hon ofta till "Biskop Cullbergs". Carin var det äldsta av barnen och blev god vän med min mamma, som var nio år äldre. Den vänskapen höll i sig livet ut, både med brevväxling och besök. Och tyvärr ... även här har tiden gått ifrån mig och Carin, som jag så gärna hade träffat, gick bort för en kort tid sedan. Mamma berättade hur hon hjälpte lille Erland, som tyckte så mycket om att teckna. Mamma var också en skicklig tecknare och det är spännande att tänka att hon inspirerade det barn som senare kom att bli en av Sveriges mest framträdande expressionister. Hon hjälpte också barnen med sina läxor och Eva, som var en ovanligt lyhörd person, såg snabbt mammas potential och begåvning. "Anna ska inte hålla på som piga, utan lärare, det är vad Anna ska bli!" Det var ju också vad mamma i hemlighet gick och drömde om och jag är säker på att Eva och John stärkte henne i den drömmen. 

Tre familjer som betytt så mycket och tre familjer som förstås inte finns kvar i dag. Men jag är väldigt glad över att jag fått kontakt med efterlevande i de tre familjerna. Barbro Sölvén är den som flitigast höll kontakten med mamma. Hon kom ofta och hälsade på tillsammans med sin katt och jag lärde känna henne redan när jag var barn. Jag förstod aldrig riktigt historien bakom vänskapen. Bara att det var någon barndomsbekant. Aslög har jag träffat vid något tillfälle men tyvärr alltför sällan. Spännande människa. Språkforskare, gift med en italienare och jobbat som översättare, både från italienska och engelska. Min mamma nämnde också dottern Ellen. Hon är i dag är framgångsrik flamencosångerska och har fått väldigt fina recensioner för sitt album "Entre dos Mundos" tillsammans med gitarristen Erik Steen. Både Aslög och Ellen Pontara finns på min vänlista i FaceBook och där kan jag följa er. Det gläder mig jättemycket, ska ni veta.

När jag ville veta mer om konstnären Curt Clemens tog jag kontakt med den yngste sonen Mikael. Lennart bor sedan många år i London. Mikael hälsade oss välkomna och vi besökte honom och hans hustru Eva-Lotta i sitt underbara hem vid en sjö utanför Gnesta. Förutom att väggarna var fyllda med massor av konst av hans pappa fick jag också låna Curts klippböcker med reportage, intervjuer, recensioner, foton, utställningskataloger med mera. Fantastiskt intressant! Bilden av en stor konstnär som dog alldeles för tidigt och som blivit alltför bortglömd växte fram och resulterade så småningom i en biografi över Curt Clemens. Det är nu drygt två år sedan vi träffades första gången och vi har etablerat en fin kontakt. Mycket tack vare FaceBook igen men framför allt genom möten. Nu senast var vi uppe och fick också träffa deras sju små hundvalpar. Fyra veckor gamla och otroligt charmerande. Det här är också en kontakt som jag är väldigt, väldigt glad över. Jag tycker bara det är synd att vi inte lärde känna varandra tidigare, till och med när min mamma var i livet och hade kunnat berätta om Curt.

När det gäller familjen Cullberg har det varit lite svårare att etablera en kontakt. Inte för att de barnen skulle vara svåra på något sätt, tvärtom, men jag har länge levt med någon löjlig form av auktoritetsrädsla. Sannolikt ett arv efter min mamma. Och att då kontakta nestorn inom svensk psykologi och psykiatri (Johan) eller en av Sveriges största expressionister, (Erland) chefen för Statens konstråd (Staffan) eller en annan framstående konstnär (Carin), ja, det har känts svårt. Konstigt egentligen, men så är det. Jag kommer ihåg när jag såg en utställning av Erland på moderna museet på 80-talet. Jag gick där helt ensam och plötsligt kom Erland in och satte sig där på en bänk. Jag ville så gärna gå fram och presentera mig men jag vågade inte. Var det slumpen som ledde honom in i rummet eller var det ödet som ville säga något? Än i dag undrar jag vad som hade hänt om jag hade tagit kontakt. Jag är övertygad om att han hade blivit glad. Min mamma berättade så varmt om honom och han hade säkert många ljusa minnen av henne.

Den rädslan har emellertid gått över med åren men det har ändå inte blivit av att jag har tagit kontakt. Så satt jag och googlade efter bilder av Carin (som hette Adler som gift) och då dök namnet Maya Adler upp. Det visade sig att Maya hade startat ett galleri tillsammans med sin kusin och de hade invigt sitt lilla galleri med en utställning av Carin. Carin hade själv varit på plats vid vernissagen och varit vid gott mod men sedan hade hon gått in i ålderdomens dimma och gick bort nu helt nyligen. Det var ju fantastiskt att Carin på något sätt fick avsluta sitt konstnärsskap med en utställning i sina barnbarns galleri. Maya är själv konstnär och skribent.

När jag såg reportagen om utställningen och galleriet väcktes tanken igen på att ta kontakt och att kanske äntligen få träffa Carin. Jag tog kontakt med Maya men hade inga större förhoppningar om att hon skulle svara. En tjej på 21 år. Vad skulle hon tänka? "Hej, min mamma jobbade som piga hos din farmors föräldrar" Hur intressant låter det? Men Maya skickade ett jättefint svar och hon var uppe hos Carin och berättade om min mamma. Carin lyste upp när hon hörde namnet Anna och hon kom nog ihåg henne. Jag fick också en bild av er båda där du sitter på sängen där din farmor ligger. Kanske en av de sista bilderna på Carin där hon fortfarande var kontaktbar. Tack Maya! Jag blev väldigt glad för att du tog dig tid att engagera dig i det här! Ju äldre jag blir, desto mer viktigt känns det för mig att ta tag i mitt förflutna. Den här kontakten har i sin tur fört mig vidare till Johan. Vi har än så länge bara haft mailkontakt och över sommaren är han i sitt hus på Gotland. Till hösten ska vi ses i Stjärnhov där han bor tillsammans med hustrun Inger Alvén. Brodern Staffan ska visst också finnas där i närheten. Det ska bli så roligt!

Så ... för att sammanfatta det här långa inlägget: Jag har ju flera av er på FaceBook nu och ibland ser jag att ni gillar något jag lagt ut. Och utan att vara medvetna om det så har ni alltså den gemensamma nämnaren att ni alla på ett eller annat sätt har anknytning till min mamma. Mikael, Eva-Lotta, Maya, Aslög och Ellen. Och jag är så tacksam över att ha den här kontakten. Ni är betydelsefulla personer i mitt liv.