"Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid".

De orden ur Predikaren har jag alltid tyckt om. Att allt har sin tid. Glädjen har också sin tid, liksom sorgen. Tiden läker inte alla sår men den låter känslan sjunka in.

I går var jag på en god väns begravning. Ping och jag hade tagit på oss att fixa mat (mest Ping då...) och att göra i ordning lokalen. Jag var där på söndagen och ställde i ordning bord och dukade. Jag ställde också fram klockan en timme.

Tiden.

Vi kan styra klockan men inte tiden, kyssen men inte lyckan, tåren men inte sorgen. Vi kan inte styra våra känslor. Bara tiden kan få dem att ebba ut eller svälla över.

En begravning är en manifestation. En manifestation över sorgen. Och det är viktigt att få manifestera sin sorg för att sedan kunna gå vidare.

I dag var jag uppe vid gravplatsen och såg alla blommor. Det är en märklig känsla att möta döden i sällskap av fågelsång och knoppande träd.

Allting har sin tid. Fågelns sång har sin tid, äggen och kläckningen har sin tid. Knoppen som ska brista och blomningen har sin tid. 


Min mamma fick aldrig lära känna Anders. Synd, för de hade mycket gemensamt. De älskade människor och de älskade livet. Men mamma fick femtio år mer här på jorden. Nu ligger de snart nära varandra på den vackra griftegården. Det är många av mina bekanta som efter mammas urnsättning fått sin sista jordiska viloplats i närheten av min mamma. Mats-Olof, Conny, Gunilla och så nu Anders.

Allting har sin tid. Vi ses när det är min tid.