Så här vid årsskiften blir det ju ofta att man tänker på tiden. Ändå är det ju så att tiden inte alls bryr sig om att vi sätter siffror på den. Den bara går. Och tiden går, märker vi som blivit lite äldre än andra, bara fortare och fortare ju äldre man blir. Eller är det bara upplevelsen av tiden? Tiden borde rimligtvis inte gå fortare när man blir äldre. Eller är det en omedveten stress över att man ska hinna med en massa saker innan det är dags för en att grävas ned? Eller blir vi helt enkelt stressade över tidsmätningen? För vad är själva tiden? Ingen vet. Men klockor vet alla vad det är. Upplevdes tiden annorlunda innan vi kunde mäta den? Var människan mer harmonisk när tiden endast markerades av solens upp- och nedgång? 

Nu är det alltså 2020. Ett nytt decennium. Jag kommer ihåg att när vi stod inför ett nytt millenium hade jag fått förtroendet att hålla ett tal på studenternas avslutning. Jag ville minnas att jag svamlade något om tiden där också. Jag försökte leta rätt på det gamla talet, och tro det eller ej, men jag hittade det! Det var kul att läsa igen. Jag hade förstås inte skrivit precis likadant i år men jag tänkte nog ganska lika då som jag tänker i dag. Och de elever som jag har i dag var inte ens födda när jag höll det här talet. Inte ens påtänkta. Och jag var redan en inventarie på skolan. Och jag jobbar kvar där fortfarande. Tiden ...

Men jag vill i alla fall dela med mig av det här talet, jag vet inte varför egentligen, men så här var det:

Det här året har det talats mycket om nästa år. Alltså om 2000. Det verkar som om hela västvärlden har drabbats av en kollektiv neuros bara för att vi närmar oss ett nytt år. Vi lärare har fått en skrift som heter "en satstning till år 2000 och överallt pratas det om framtiden. Samtiden är det ingen som pratar om. Men är det inte där vi är? Jag vill i alla fall inte vara i framtiden. Jag vill vara här och nu. 

2000 - en tvåa och tre nollor. Varken mer eller mindre. Världen kommer säkert att se likadan ut nästa år som den gör nu. 

Människan har alltid haft en fåfäng önskan om att synliggöra tiden. De gamla egyptierna konstruerade vattenur. När en viss mängd vatten runnit från en behållare till en annan hade en viss tid runnit iväg. Nu känns det ibland som om proppen har gått ur och tiden rinner helt okontrollerat. Vi har skapat ett system för att synliggöra tiden och vi har lyckats så bra att vi har gjort oss själva till slavar under det systemet. Överallt omkring oss har vi klockor som påminner oss om tidens framfart. Men det enda som rör sig är siffrorna. Tiden rör sig inte. Åtminstone inte som vi tror. Men klockorna talar om för oss att nu har det gått ytterligare några sekunder, några minuter och snart har det gått en hel timme utan att jag har fått något gjort. Vi rutar in och schemalägger våra dagar för att vi ska hinna med så mycket som möjligt och för att vara på den säkra sidan schemalägger vi våra kvällar också. "Att inte få något gjort", att bara ligga på gräsmattan och titta på molnen utan att "göra" något, är en stor synd i vår kultur. Jag tycker det är viktigt att göra ingenting för då får man en chans att lyssna inåt, att kontakta sitt känsloliv och skapa nya världar i sin fantasi. 

Livet är en resa och de flesta av oss hamnar på livets motorväg. Vi rusar fram genom tillvaron i 110 och sätter upp stängsel längs vägrenen så att ingen eftertanke irrar sig ut på vägen. Vi spar tid. Men vad gör vi med all tid vi har sparat? Det finns ju inga tidsbanker, vi får knappast någon ränta på vår sparade tid och vi kan inte ta ut den retroaktivt. Nej, då hittar vi på tidsfördriv. Det spelar ingen roll om det är meningslösa tidsfördriv, huvudsaken att vi fördriver tiden, att vi "gör" något. Förr i tiden fördrev man sjukdomar och onda andar, nu försöker vi fördriva själva tiden. Som om vi vore rädda för den. 

När du känner att du hamnat på livets motorväg utan att du egentligen vill vara där, ska du veta att det alltid finns andra vägar, vid sidan av motorvägen. Vägar som är fyllda av kärlek, av glädje, av nyfikenhet, av fantasi, av andlighet, av tystnad och av stillhet. Var och en av er är unika varelser med unika tankar. Låt de tankarna blomma ut och låt inte andra tänka åt dig. Vad du ska göra och vad du ska bli. Du måste göra det och du måste göra det. Vem är det som säger att du måste? Och varför? Och till vilken nytta?

Du kanske inte behöver vara marknadsanpassad, EU-anpassad, värnpliktigad, socialstyrd, bingolottad, coca-colad, fluorsköljd, fackförenad, datoriserad, telefonsvarad, aktiesparad eller pensionsförsäkrad. Du kanske inte ens behöver skaffa ICA kundkort eller ringa Poolia när du behöver hjälp. Du kanske klarar dig bra ändå.

Under de här åren som ni har varit tillsammans med oss här på skolan har ni utvecklats mycket. Det har jag också, mycket tack vare er. Nu är skolan slut. Men varje slut är också en början. Varje dag är ny, varje ögonblick är en gåva och livet är en ständigt pågående resa. Det är en fantastisk resa och den blir vad du gör den till. Så varje gång du står inför ett val här i livet, stort eller litet, tänk efter: Är det det här jag vill eller är det någon annan som vill det? Och när du känner att du börjar följa med strömmen mot din vilja, så vänd dig om och gå mot strömmen, för då kommer du till källan.

Gå inte i ledband

Bjud på dig själv

Våga göra bort dig

Gå baklänges ibland

Hoppa

Stanna upp en stund

Lyssna

Samla på tankar

Livet är underbart

Blinka till stjärnorna

Plantera maskrosor

Våga vara lat

Vägra borsta tänderna!

Krama ett träd

Krama en vän

Krama en ovän ... för då kommer världen att förändras.