I dag när jag kom cyklande mötte jag någon som gick och tittade på sin stegräknare. Hon tittade inte upp, eller tittade på de hon mötte, hon tittade på sin stegräknare. Då tänkte jag, att stegräknaren måste väl höra till de fånigaste uppfinningarna i modern tid. Vad skapar det egentligen, mer än stress, att ha full koll på hur många steg man tar varje dag? Och man ser inte bara stegen, man ser hur många kalorier man förbrukat, hur långt man har gått, etc, etc. Om man riktigt lyxar till det kan man köpa en SilvaEx 30 Connect för 469 kronor. "Via USB får du automatisk överföring till webbsidan Silva Connect där du kan analysera din träning på års, månad, vecko och dagsbasis ända ner på timnivå och sätta personliga mål att kämpa för". Och jag frågar bara; Varför?

När vi hela tiden ska tävla mot oss själva och andra, hur mycket upplever vi då av själva promenaden? Ser vi bären? Hör vi fågelsången? Eller ser vi bara stegen ticka fram, och hör vi bara pulsen från vårt eget hjärta?

Jag skulle istället vilja räkna de där riktigt stora stegen i livet. De där allra första stegen man tog när man lärde sig att gå. Den som någon gång har suttit på huk framför en bebis, som för första gången släpper taget och stapplar fram till mamma eller pappa, den som har sett lyckan i det barnets ögon, glömmer det aldrig.
Första huvudfotingen, första skoldagen, första skolavslutningen. Det är steg som är stora här i livet.
Första kärleken, första kyssen, och första gången man älskar med varandra. Det är steg som för oss till en andlig dimension.
Det första jobbet, intagningen till högskolan, körkortet,  och första gången man får köpa öl på systemet. Det är kliv in i vuxenlivet, som bekräftar oss som individer.

Det är de stegen jag skulle vilja räkna, de som har lett in oss på den väg vi går just nu. De stegen skulle inte bli lika många, men de skulle bli väldigt stora.