I dag blev min resa hem från Stockholm något alldeles speciellt som jag länge kommer att minnas. Och det var inte för något speciellt som uppenbarade sig på himlen eller ett hundratal gaseller som graciöst korsade motorvägen. Nej, det var för att jag satte på radion. Först tänkte jag sätta på en spellista på Spotify men den stod inställd på "Love Stinks" med J Gails Band. Visserligen en fantastisk låt men det kändes inte riktigt rätt just då och jag kunde inte sätta igång att fippla med olika spellistor på motorvägen, så det fick bli radion istället. Och just då börjar "Sommar".

Utan större förväntningar börjar jag lyssna. Efter ett tag började tårarna rinna. Stina Wollter, som ett tag ledde programmet "Karlavagnen", berättar om hur hon i ett program läser upp ett brev som grep tag i henne lite extra. Om hur man kanske inte alltid har den där möjligheten att känna smaker och dofter. Hur man måste sondmatas. Hon har ingen aning om vem som skrivit men hon läser upp det. Efter ett tag får hon ett mail, ett tack, för att hon läst upp deras dotters brev. 

Stina tar kontakt med flickan och det visar sig att hon är åtta år och har cancer. Hon vet att hon ska dö. Det blir början till ett otroligt ovanligt förhållande. De startar en oändlig mail- chatt- brev- och telefonkontakt. 

"Det här är en väldigt speciell vänskap" skriver Stina och nästan omedelbart svarar Maja: "Nej, det här är ingen vänskap. Det är kärlek". 

Den oerhörda visdom som kan rymmas i ett barn blev plötsligt så uppenbar. Jag häpnade gång på gång över Majas initierade kommentarer. När Stina började fundera på att träffa henne fysiskt fick hon svaret: Nej, gör inte det, för då kommer du att förvandlas". Det tog ett tag för Stina att förstå att det Maja menade var ju att deras ömsesidiga kärleksrelation då skulle övergå till en vuxen - barnrelation. Och det ville inte Maja. Deras relation var en saga och den fick förbli en saga.

Jag har också upplevt visdomen hos barn, men aldrig hos någon som varit döende. Varför måste de finaste lämna oss? En känsla, väldigt lik en religiös uppenbarelse, tog tar i mig och när jag passerar en långtradare med texten "Karlavagnen" inpräntad på stänkskyddet blir det nästan för mycket.

Jag klarade inte riktigt av att lyssna till slutet. Jag visste ju hur det skulle sluta och mina ögon var redan så tårfyllda att det nästan började bli lite farligt på den redan våta vägbanan. Men jag ska lyssna på det till slutet någon dag. Snart. Och jag ska gråta. För gråten är förlösande och det här var det finaste jag har hört på väldigt, väldigt länge.

Lyssna på Stina Wollters Sommarprogram! Bara ett tips ...