7

 

Det där var Frank Zappa som sjöng om Uncle Remus. Texten är en klockren protest mot rasism. Jag tycker det är synd att Zappa inte gjorde fler sådana här sånger. Jag anser att han var ett av 1900-talets största genier.

 Ickevåld har alltid varit en självklarhet för mig. När det var dags för mig att göra min värnplikt fick jag problem. Jag förstod liksom själva grundidén med att göra lumpen, men i min naiva världsbild så var sannolikheten för krig obefintlig så det spelade inte någon roll om jag gjorde lumpen eller inte. Jag gick den enklaste vägen och placerades i Eksjö som ingenjörssoldat, eller ”brobyggare”.

 Jag kan inte påstå att jag trivdes speciellt bra i den grabbiga miljön. Men på något sätt anpassade jag mig. Att ligga ute i fält och bygga broar var ändå rätt trevligt. Bygga broar mellan människor ... det fanns något sympatiskt i det. Vi lärde oss aldrig att spränga broar. Bara bygga. Sedan plockade vi ned dem igen. Det var tungt och slitigt och fullständigt meningslöst. Men på något sätt kunde jag hitta en viss tillfredsställelse i det. Det var uppfostrande, man fick använda sin kropp, man var tvungen att samarbeta och lita på varandra. Det skapade en god gemenskap.

 Ibland hade vi skytte. Jag tyckte också det var roligt att skjuta prick. Vid ett tillfälle hade vi något slags tävlingsskytte. Mycket stod på spel. Man kunde få MEDALJER! Alla gjorde sitt bästa. Jag också. Jag tyckte ju det var kul, men jag misstänker att ribban för att få medalj satt ganska lågt för alla jag kände sköt i alla fall till sig en bronsmedalj. Om jag inte minns fel skulle jag fått en guldmedalj. Men sedan var det ytterligare ett hinder på vägen. Medaljerna i sig kostade ingenting men för att få dem var man tvungen att gå med i Eksjö Skytteförening. Det kostade två kronor. Alla gick med. Utom jag. Jag tyckte det var roligt att skjuta prick men någon medalj ville jag inte ha. Jag anser att medaljer i sådana sammanhang bara är ett kvitto på att man accepterat hela idén om krig. Det hade inte jag. Jag såg hur mina vänner med glädje löste sitt medlemskap och fick sina medaljer. De var väldigt stolta och de undrade var jag hade mina.

 ”Jag vill inte ha dem”, svarade jag.

”Vill du inte gå med i skytteföreningen?”

”Nej”.

”Men det kostar ju bara två kronor”.

 Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte förklara att jag inte alls ville ha några medaljer. De trodde att jag var snål. Förmodligen gör de det än i dag. Men det bjuder jag på. Och när jag tänker tillbaka så kan jag känna en viss stolthet över att jag lyckades stå emot grupptrycket och gå min egen väg.

 Efter lumpen mognade jag i alla fall så pass att jag förstod att det jag utbildat mig till faktiskt kunde bli allvar. Ett krig såg jag inte längre som en omöjlighet. Jag skulle kunna bli utkommenderad vart som helst. Stå öga mot öga med en annan medmänniska som var i samma situation som jag.

 Vem skulle då bli först att döda den andre? Den tanken gjorde mig skräckslagen. Varför hade jag varit så naiv? Varför hade jag inte redan från början sökt en vapenfri tjänst? Visserligen var det omöjligt. De enda skäl man kunde åberopa var medicinska eller religiösa och jag var ju varken sjuk eller religiös. Men ändå …

 Jag började ansöka om att få göra vapenfri tjänst efter en fullbordad grundutbildning. Det verkade förstås hopplöst men jag ville inte ge upp utan att åtminstone ha försökt.

 Det första som hände var att jag fick en kallelse till en psykolog i Jönköping. Jag åkte ned och fick sitta i en lång intervju som jag tyckte var intressant. Han hade sin praktik hemma i villan och det kändes avslappnande att sitta i hemmiljö. Han ställde frågor som jag inte var beredd på och som fick mig att tänka efter.

 Tillsammans med honom besökte jag de djupaste delarna av mitt inre och jag tyckte om det. Det var mer som ett existentiellt samtal än en intervju. Han hade tystnadsplikt och jag kunde öppna mig och känna mig förtrolig med honom.

Så kom då dessa vansinniga frågor som man hade hört talas om:

”Du står öga mot öga med en man som tänker mörda din familj. Du har ett skjutvapen och kan oskadliggöra honom. Vad gör du?”

”Det är ju omöjligt att svara på” sa jag “men troligtvis skulle jag skjuta honom”.

 Jag förstod att det inte var det svar han ville höra. Han ville höra att jag skulle lägga ned mitt vapen. Jag kunde ju sagt det för att öka på pluspoängen. Men jag kunde inte ljuga. Det hade låtit så konstruerat. Ett förväntat svar på en förväntad fråga.

“Det är sant”, svarade han. “Man kan förstås inte svara på det. Ingen kan svara på det”. Det kändes som om han helt och hållet stod på min sida.

 När vi skildes åt gjorde det som goda vänner. Jag hade fått öppna upp mig och sätta ord på mina känslor inför en människa som förstod och höll med mig. Det hade varit som att sitta i terapi ett par timmar. Helt gratis. Och jag hade kommit ett steg närmare en vapenfri tjänst.

 Efter ett par veckor fick jag en kopia på psykologens utlåtande. Han beskrev i allmänna ordalag vårt samtal och avslutade med att det ändå fanns vissa tveksamheter och att han avrådde från vapenfri tjänstgöring.

 Besviken är bara förnamnet. Jag visste att det här utlåtandet var väldigt viktigt. Och jag förstod att tveksamheterna bestod i att jag hade svarat ärligt. Jag kände mig inte så besviken över själva beslutet utan mest över att han hade varit så förtrolig och nu bara vände mig ryggen. Jag hade upplevt att han stod på min sida.

 Det är just den sortens besvikelse och hopplöshet som jag tror att många av våra nyanlända upplever. För dem gäller det ju så mycket mer men känslan kan vara densamma. När de blir svikna av samma myndighet som tagit emot dem och visat förtroende. Vart ska de då vända sig? Den totala maktlösheten.

 Mina små konflikter med myndigheterna är förstås I-landsproblem i jämförelse men just då betydde det mycket för mig. Jag satte mig ned och skrev ett långt brev till den ansvariga myndigheten. Efter ytterligare ett par veckor kom beslutet: Min ansökan hade gått igenom. Jag trodde knappt det var sant. Och nu kändes det plötsligt så enkelt. Jag hade alltså, utan att vara varken sjuk eller religiös, fått igenom något som endast kunde beviljas på grund av sjukdom eller religiösa skäl. Dessutom, efter en redan fullbordad grundutbildning som jag skött rätt bra och efter att jag hade fått en avrådan från den viktigaste instansen.

 Jag var så klart glad. Jag skulle inte behöva stå inför valet att döda eller dödas. Men här kände jag också att jag hade en makt som jag inte tidigare hade insett. Jag hade språkets makt. Jag började förstå att jag hade en viss fallenhet för att uttrycka mig i skrift.

 Men samtidigt kändes det orättvist. För hur många fanns det inte där ute som var i exakt samma situation som mig men som inte hade samma förmåga att uttrycka sig skriftligt? Och om man återigen ska göra en jämförelse med våra nyanlända ungdomar: Hur många av dem har möjlighet att uttrycka sig tillräckligt nyanserat efter bara ett par år i Sverige?

 Jag fick i alla fall min vapenfria tjänst, vilket i princip betydde att jag inte hade med militära myndigheter att göra längre. Eftersom jag redan gjort en grundutbildning med vapen i hand skulle det kosta för mycket och ta för lång tid att börja om från början med vapenfri tjänst. Jag hade varit besvärlig och det gladde mig.

(Musik: Imagine)

 

8

 

Vi lever i en polariserad värld. De onda krafterna är starka. Men också de goda.

HBTQ-rörelsen ser jag som vår tids fredsrörelse. Mycket mer än en grupp som bara bejakar olika former av sexualitet. Jag ser den som en rörelse som bejakar livet och kärleken. I alla former.

Vi lever på en planet som inte mår bra. Men den är inte döende. Den behöver kärlek och omtanke. Vi hör rapporter om hur polarisarna smälter, permafrosten tinar, korallreven dör ut, regnskogarna skövlas och haven dör. Men starka krafter arbetar också för att stoppa och motverka den negativa utvecklingen.

 Alternativa energikällor och förnybar energi är nu inte bara ett alternativ utan även en stark konkurrent till kol- och oljeindustrin. Det börjar bli billigare att producera förnybar energi än fossila bränslen och eftersom ekonomin styr blir det de billigaste alternativen som segrar.

 Saudiarabien, som vi mer än något annat ställe förknippar med oljeindustri, skryter idag om att man har världens största solcellspark. I Delstaten Wyoming, som står för en tredjedel av USA:s oljeproduktion, börjar vindkraftverken ta över fälten som tidigare dominerats av oljepumpar. På Stanford University har man sett hur de fossila bränslenas skenande utsläpp för första gången har bromsat in i världen.

 Organisationen 4Ocean började med två unga män som surfade i Indonesien. De blev förtvivlade över de nedskräpade haven och började själva plocka upp skräp för hand. I dag är det en jätteorganisation med hundratals anställda över hela världen som på mindre än två år plockat upp hundratals ton skräp ur haven. Organisationen växer och fler liknande organisationer bildas.

 “You may say I´m a dreamer” sjunger John Lennon, och det kanske jag är också. “But I´m not the only one”. Vi har en ung och klok generation som förstår att vi inte kan fortsätta i samma spår som vi lagt ut och som leder mot undergång. En fin generation. Pålästa, medvetna, drogfria och handlingskraftiga. Tillsammans med dem har vi potential att vända vår negativa utveckling. Den politiska medvetenheten och viljan till förändring är idag större än den varit på länge.

 Vi måste måste givetvis ta alla hot på största allvar. Senast den här sommaren som nu börjar gå mot sitt slut har med sin extremvärme gett oss en nödvändig påminnelse om vad som håller på att hända. Och klockan är fem i tolv. Vi måste göra något NU.

 Men vi måste ta till oss de positiva nyheterna. Också! Vi måste vara optimister. För om vi inte är det går vi under av ren bitterhet. Och då är det lätt att börja tänka att det redan är för sent. Vi måste jobba för att vår vackra planet ska återuppstå från krig och förgiftning.

 Inledningens allsång handlar om uppståndelse. För när Imse Vimse Spindel ligger där, nedslagen av regnet, kravlande och med sina sista krafter försöker hitta något torrt för att få fäste med sina blöta och svaga ben medan regnet fortsätter att piska honom mot marken, då tror han att domedagen har kommit. Åskan mullrar. Han befinner sig i Harmagedon. Men när han sluter sina ögon och hans vimsiga lilla hjärta är på väg att ge upp, då kommer solen! Då kommer livet tillbaka.

 Vi ska som avslutning lyssna på en annan sång om uppståndelse. Finalen från Gustav Mahlers andra symfoni. Uppståndelsesymfonin. Ett andligt testamente till eftervärlden. Det är ett storslaget verk som kräver en jätteorkester med förstärkta slagverk och blås, harpor, orgel, kör och solister.

 Just den här inspelningen är också speciell. Det är Wienerfilharmonikerna som dirigeras av Gilbert Kaplan. Som 24-åring lyssnade han för första gången på Mahler. Just den här symfonin. Han blev besatt och kunde inte släppa den.  

 Efter några år hade han stor framgång som affärsman och var snart miljonär. Mahler följde med honom vart han än reste och han missade aldrig ett tillfälle att se tvåan framföras. Snart började en tanke gro hos honom. För att riktigt tränga in i uppståndelsesymfonin skulle han lära sig att dirigera den! Hans vänner tyckte förstås att han var galen. Den enda musikundervisning han hade i bagaget var tre års pianoundervisning som barn. Och om han nu skulle lära sig att dirigera, varför just ett av musikhistoriens mest intrikata och komplicerade verk?

 Men han gav sig inte. Han kom över Mahlers originalpartitur på över 200 sidor som han på sju månader lärde sig utantill. Han använde sina pengar till att hyra stora orkestrar som han övade med. Efter många års studerande och övande och samtal med andra dirigenter hyrde han en stor konsertlokal, en stor orkester, kör och solister och bjöd in 2 500 av sina vänner och affärsbekanta på middag och uppståndelsesymfoni med han själv som dirigent.

 Han berättade senare att han var skräckslagen när han gick ut på scenen. Men samtidigt, sa han, kunde han känna att de som kommit för att se honom dirigera var ännu mer skräckslagna. “De såg sig själva i mig. De såg sina egna ouppnådda drömmar”.

 Han sa också så här om sitt projekt: “Det fanns egentligen bara två stora risker. Den ena, om jag försökte, var att jag skulle göra mig löjlig. Den andra, om jag inte försökte, var att jag skulle tvingas leva resten av mitt liv med frågan om vad som skulle ha hänt om jag hade försökt. Jag kunde ta den första risken. Jag skulle inte förlora något viktigt på att göra mig löjlig. Men den andra risken ville jag inte ta”.

 Gilbert Kaplan kände inget behov av att dirigera något annat verk, varken av Mahler eller någon annan tonsättare. Men med uppståndelsesymfonin fick han stor framgång och turnerade runt hela världen med olika orkestrar. Han gick bort för två år sedan, 74 år gammal och kanske är han med oss här i kväll.

 För mig är Kaplan symbolen för att allt är möjligt.

 Och nu får uppståndelsesymfonin bli en sång till moder Jord. Hela symfonin är en timme och tjugo minuter. Lika länge som vi suttit här nu. En timme och tjugo minuters hyllning till livet, kärleken och uppståndelsen, till ljuset och till solen som torkar upp allt regn. Och Imse Vimse Spindel, han klättrar upp igen.

(Musik: Gustav Mahler: Symphony No. 2)