4

 

 

”Du visar så fint hur din kristna tro kommer fram” sa en kusin till mig när han hade läst den boken. Då fick jag lite problem för faktum är att jag inte alls är kristen. Mina värderingar och min livsåskådning är nära kristendomens. Men jag kan inte kalla mig kristen. Min mamma var djupt troende. Min pappa inte alls. Jag blev väl någonting mittemellan.

 

Men jag är väldigt tacksam för vad kyrkan gör och jag är imponerad över allt ideellt arbete som pågår. Jag var med i scouterna och ungdomsverksamheten i Gripenberg och de ungdomsledarna där gjorde väldigt mycket för mig. Jag är också tacksam för den konfirmationsundervisning min dotter har fått vara med om. Hon växte väldigt mycket under den tiden och hela konfirmationen avslutades med en resa till Berlin. Fantastiskt! Och jag är tacksam över att få vara här i kväll.

 

Det är roligt att se hur kyrkan utvecklats. Min egen konfirmation minns jag med fasa. Då handlade det om att lära sig texter utantill och det var stenhård disciplin. Lektionerna skedde på skoltid. Det var de enda lektioner jag kände att jag var rädd för att gå till. Jag våndades på lektionerna och hoppades på att inte få någon fråga.

 

När tiden för konfirmationen kom var jag skräckslagen. Det var som ett gammalt husförhör men inför publik. I dag är konfirmationsundervisningen mer ett diskussionsforum för existentiella frågor och en plattform för värderingsgrunder och förståelse för allas lika värde. Det känns helt rätt.

 

I min värld är naturen en gudomlig skapelse. Jag tror på kärleken. Jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv. Jag tror kanske inte att jag efter döden precis kommer att träffa mina föräldrar, släktingar och vänner som gått över till andra sidan. Men jag tror att jag kommer att kunna förnimma deras närvaro på ett annat plan.

 

Jag tror inte på Himmel och Helvete. Bara på Himmel. Alla människor föds goda. Det är bara jordiska omständigheter som gör vissa av oss till det vi kallar onda. Jag tror på uppståndelse. Inte nedståndelse.

 

Vi behöver vår religion. Men världsreligionerna skulle gå samman. Det är förstås en utopi men jag tror att det i grunden handlar om samma sak. Tron på ett högre väsen. Tron på kärlekens kraft. Bara så. Utan regelverk. Utan fördömanden och utan fundamentalism.

 

Musik: Celtic Woman: Ave Maria


 

5

 

Jag har varit bildlärare i många år nu och jag har alltid tyckt om det. Fortfarande, efter snart 30 år, kan jag känna spänning och förväntan och rentav en längtan efter att skolan om en vecka öppnar sina portar för eleverna och jag får träffa dem, både de jag haft tidigare och de som är nya. Att få följa unga människor på sin väg är ett stort privilegium.

 

Men på senare år har det kommit in en del moment i arbetet som jag inte har varit förberedd på. Som känns svåra och tunga. Det är arbetet med de ensamkommande ungdomarna. När jag pratade om min flytt var det minnen från tioårsåldern. Det var en lång flytt, tyckte jag då. Men jag hade allt med mig. Jag hade mina saker, min familj och min trygghet. Det kändes som om det inte spelade någon roll vart vi skulle flytta för jag hade allt jag behövde.

 

Många av de som kommer till Sverige i dag har påbörjat sin resa sin vid ungefär samma ålder som jag var när vi flyttade.  Flera av dem lämnade sitt hemland när de bara var barn. Precis som jag. Skillnaden är att de har flytt. Inte flyttat. Flytt.

 

Flytt för sina liv efter att ha fått sina hem nedbrända och sin egendom beslagtagen. Flytt utan att veta vart de skulle ta vägen. En del har sett sina föräldrar bli mördade. Kanske hela sin familj. De lämnade allt de hade. Familjen, tryggheten, vännerna, hemmet, naturen, omgivningen, smakerna, dofterna, färgerna, kulturen. De lämnade allt. Det enda de fick med sig var sina minnen.

 

Många av mina elever har varit med om allt detta, och om den fasansfulla flykten över Medelhavet och genom Europa. De har utsatt sig själva för livsfara under väldigt lång tid. Ofta många år. Till slut har de kommit till Sverige. Det förlovade landet. De har blivit bönhörda.


De har fått hjälp i det nya landet. De har blivit bemötta med vänlighet och leenden. De har fått börja skola, de har fått sjukvård och de har fått någonstans att bo. Fortfarande plågade av hemska minnen och mardrömmar har de långsamt börja bygga upp ett nytt liv i det nya landet. Med hjälp av internet försöker de spåra och pussla ihop de spillror som eventuellt finns kvar av deras familj.

 

Redan efter ett par år i det nya landet har de lärt sig språket ganska bra. De har acklimatiserat sig och de kan sova på nätterna. De känner sig trygga. De börjar fantisera om vad de vill jobba med i framtiden i Sverige. Många jag pratat med vill jobba inom vård och omsorg. Att få hjälpa andra.

 

Då bestämmer plötsligt det nya landet att många av de här ungdomarna inte längre får plats. De ska utvisas. Över en natt har de förvandlats till brottslingar. Deras brott är att de har flytt ifrån ett krig, att de vill utbilda sig och börja jobba. De har drömmar om att bilda familj och skapa ett nytt liv, en ny framtid i Sverige. För det ska de straffas. Utvisas till ett land där de inte vistats på många, många år. Där de inte har någon anknytning. Ingen släkt. Inga vänner. Till ett land där de dessutom är jagade och föraktade.

 

Som lärare och mentor har jag pratat med flera ungdomar i precis den här situationen. Som fått sitt första utvisningsbesked och överklagat, fått sitt andra och överklagat och fått sitt tredje som inte går att överklaga. De har blivit fråntagna sin legitimation, sitt hopp och sina drömmar. De är återigen i en situation där allt de har är sina minnen.

 

Jag har sett dem utvecklas från glada, entusiastiska och positiva unga människor till desillusionerade, rädda och ångestfyllda individer. Ungdomar vars rädsla är så stark att deras händer skakar och ångesten speglas i deras tårblanka ögon. Och allt jag kan göra är att lyssna. Det är också frustrerande. Lyssna på hur landet, mitt land, som välkomnade dem nu vill utvisa dem.


Hur de väntar varje natt på att polisen ska komma och hämta dem. Hur de varje dag är oroliga på sin väg till och från skolan. Hur de vänder sig om när de hör en bil närma sig. Hur de gömmer sig hos kompisar och väljer att stanna hemma från skolan därför att då vet inte polisen var de är. Jag känner skuld och skam över att vara en del av den demokratiska process som lett fram till politiska beslut som vi trodde att vi skulle slippa se i Sverige efter baltutlämningen.

 

Med tanke på hur vi i Sverige behandlar dessa, redan från början, sargade ungdomar förvånar det mig att vi ändå inte ser mer av psykisk obalans hos dem. De har flytt från krig och hamnat i ett nytt krig. Ett krig utan vapen. Bara med ord och med papper, med slumpartade åldersbedömningar och katastrofala beslut har de blivit svårt skadade av Sveriges psykologiska krigföring.

 

Och för att slutgiltigt punktera deras självkänsla placeras de på ett så kallat “förvar” innan de sätts på planet som inte ska föra dem hem utan bort från det som skulle bli deras hem. Ett förvar är i princip ett fängelse. En plats där all mänsklig värdighet har dragits ned till botten. Den platsen kommer att bli deras sista minne av Sverige, landet som var deras enda hopp.

 

Förra året jobbade jag även på Eksjö Gymnasium, uteslutande med ensamkommande elever. Jag pendlade med buss och det var under tiden man byggde om vägen. En period leddes trafiken på småvägar via Knutstorp och Aneby. En dag när jag var på väg hem var det stopp på den smala vägen. Flera bilar stod still och efter ett tag fick jag se vad som hänt. Ett litet lamm hade kommit ut på vägen och ingen kunde få tag på det. Flera personer sprang runt och försökte omringa lammet men det lyckades hela tiden lura dem. Efter ett tag började folk i bussen skruva på sig och titta på sina klockor.

 

Då gick Mohammed från Syrien fram och frågade om han kunde få komma ut och hjälpa till. Chauffören var stressad men öppnade dörren. Mohammed sprang rakt på lammet och tog det över ryggen bakifrån. Varsamt men bestämt lyfte han in det i baksätet hos de lyckliga ägarna och gick tillbaka till bussen, där han fick ta emot passagerarnas applåder. Allt var över på en halv minut. Trafiken rullade på igen.

 

Det var säkert första gången som Mohammed fick visa något han var bra på. Nu råkade det vara så att just Mohammed hade god hand med får och lamm eftersom han som barn hade jobbat som herde. Men innan kriget var Syrien ett välutvecklat land och många av de som kommer hit är bra på alla möjliga saker. Men de är inte bra på svenska. För övrigt har de ofta en stark vilja att lära sig och att utbilda sig.  Att göra rätt för sig. Men istället för att ge dem den möjligheten och utnyttja den potentialen har Sverige alltså bestämt sig för att de är en belastning för samhället.

 

I maj togs ett beslut i riksdagen som gav de här ungdomarna en ny chans. Men bara en ny chans. Ungefär som när man skrapar fram en ny lott. Det är ju inte säkert att den lotten ger vinst.

 

Jag försöker tänka mig in i deras situation. Att inte känna sig behövd. Inte efterfrågad. Att vara jagad. Att vara en bricka i det smutsiga spel som handlar om politik och opinion. När allt man vill är att få ett jobb, bilda familj och leva ett liv i fred och frihet.

 

(Musik: Jon Anderson: Myo Maya)


 

 

6

 

En av de elever jag pratat med, som fått sitt tredje avslag och som också väntar på att bli hämtad och utvisad, verkar i det närmast oberörd. Jag förstår att han innerst inne är förtvivlad och att han också ligger sömnlös. Men när jag träffar honom är det alltid med ett leende. Han berättar lugnt och sakligt om sin situation, som är helt förfärlig. Hans resa hit till Sverige är också helt osannolik. Han sköter sin skolgång exemplariskt och han är mycket noga med att inte missa något.

 

När vi pratar känns det ibland som om det är han som ger mig tröst och inte tvärtom. ”Alla har sina problem” sa han en gång. ”Jag har ju mina problem men svenskar har också sina problem. Små eller stora. Alla har något”.

 

Och det är sant. Vi lever i ett land som borde vara ett av de allra bästa men många lever i stress och oro. Den psykiska ohälsan ökar lavinartat. Vad beror det på?

 

När jag och min familj gjorde den långa resan söderut brukade pappa stanna vid Sandöbrons norra fäste, dra i handbromsen och säga: ”Nu ska vi ha en korv”. Så gick alla ur bilen och köpte varsin korv. Man hade några val. Senap, ketchup, bröd eller mos. Mycket mer än så var det inte. Och det var bra så. Vi åt vår korv och var nöjda. Klart. Sedan fortsatte vi.

 

I dag blir ett sådant stopp en jätteapparat. Min fru har en restaurang och jag hjälper till där ibland. Då och då kommer det en barnfamilj, precis som vi var då. Det som slår mig är att det ofta är barnen som bestämmer vad som ska ätas. Och alla vill olika. Många gånger slutar det med att hela familjen tvingas fortsätta. För att det inte fanns pizza. Eller hamburgare. Eller något annat. Eller för att det inte såg gott ut.

 

Det är något med alla dessa val som verkar enormt frustrerande. Både för barn och föräldrar. Och att valen läggs i barnens händer. När jag var barn fanns det en trygghet i att veta att när pappa ville ha en korv, då ville jag också ha en korv.

 

Lanthandeln i Överboda var ungefär lika stor som avdelningen för choklad och godis på Ica. När jag gick ned för att köpa smågodis fanns det gröna söta och gula surisar. Inget mer. Jag kommer fortfarande ihåg smaken. I dag skryter godisaffärerna om upp till 1000 olika sorter.

 

Sedan kommer de upp till skolan där de hela tiden också tvingas välja. Samtidigt som det ställs stora krav på dem. De nationella proven håller på att stressa sönder både lärare, elever och föräldrar. Jag är tacksam över att ha ett ämne där kunskapen inte är mätbar på samma sätt.

 

Skolan försöker tävla med näringslivet och alla elever ska gå ut som vinnare. Men alla är inte vinnare. Alla kanske inte vill vara vinnare. Varför kan man inte bara få duga som man är?

 

Sedan kommer också alla sociala koder som de måste lösa. Hur de ska se ut, hur de ska klä sig, vad de ska säga och inte ska säga, vad de ska tycka och inte tycka och så vidare.

 

Det är inte lätt för en ung människa i dag att älska sig själv. Med alla krav som ställs från skola, samhälle, media, social media och reklam. Men att älska sig själv är en grundförutsättning för att kunna älska andra.

 

(Musik: Frank Zappa: Uncle Remus)