Inledande allsång: Imse Vimse Spindel


1


Jag har varit, och är, ovanligt privilegierad. Jag föddes i en del av världen som lever i fred. Bara en sådan sak. Jag tänkte först säga att vi lever i ett bra klimat, långt från stora naturkatastrofer, men efter den här sommaren kanske man inte kan säga riktigt så. Men ändå …  


Jag får vara frisk. Jag lever i mitt andra äktenskap och båda har varit, och är, fantastiska. På olika sätt. Jag har en fru, barn och barnbarn som jag älskar. Jag har ett arbete som är stimulerande och härliga kollegor. De perioder i mitt liv som jag upplevt som jobbiga har gett mig erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Allt jag varit med om har format mig till den jag är och jag tycker om den jag är.


Så, vem är jag då?  Vi identifierar oss ofta med vårt yrke. Jag jobbar som bildlärare och det har jag gjort i snart 30 år. Men jag ÄR inte bildlärare. Jag är inte mitt yrke. Jag vill inte säga att jag är lärare för det jag egentligen är, det är någonting annat. Det handlar om uppväxt, livsåskådning, värderingar, kultur och religion. Och minnen.


Jag heter Lars-Erik Strand. De första 30 åren av mitt liv hette jag Strandgren men när jag gifte mig första gången kapade jag av grenen och vi tog tillsammans namnet Strand, som faktiskt är min mammas flicknamn. Jag föddes i den lilla byn Överboda två mil utanför Umeå. I Norrland är det vanligt med dubbelnamn. När jag var liten ville min mamma att vi skulle ta bort Lars och bara låta mig heta Erik. Då tittade jag på henne med stora ögon och sa: Men jag heter ju Jas-Ele. Det tyckte mamma var så gulligt att jag fick fortsätta att ha ett dubbelnamn.  


Innan jag föddes hade min pappa, som var väldigt företagsam, låtit gräva upp hela tomten och gjort om den till en bensinmack. Han körde taxi också och med hans unika sociala begåvning var han känd vida omkring. Alla inom en radie på någon mil visste vem n´Gustav i Överboda var.


Jag växte alltså upp på en mack och vårt hem var anpassat efter det. I hallen stod kassaregistret och jag tyckte om att stå där och vara med när kunderna kom in för att betala och prata en stund. En bensinmack var också en social mötesplats. Jag var n´Gustavs pojken och jag var stolt över det.


Jag hörde allt skvaller som gick i byn, både det som var snällt och det som var mindre snällt. Jag hörde berättelserna. Det som fascinerade mig mest var när de pratade om Vittra. Vittra var ett naturväsen, ungefär som älvor. Vittra gick runt på gårdarna och gjorde för det mesta inte något större väsen av sig. Men om man själv gjorde något dumt så kunde Vittra bli arg. Jag har en känsla av att Vittra sa ifrån när man gjorde för stora ingrepp i naturen.


Det var ingen som tvivlade på Vittra. Hon var liksom en del av helheten. Man talade om vad hon hade gjort eller inte gjort. Om man hade sett henne kvällen innan. Ungefär som när man sett en älg i trädgården. De här historierna på macken som jag fick vara med om som barn formade kanske min uppfattning om naturens väsen och om den andliga närvaron.


Jag tycker om melodin i den norrländska dialekten och varje gång jag hör någon prata norrländska väcks minnen till liv. Precis som med alla andra dialekter finns det speciella ord som man inte hittar i övriga delar av landet. Vad som i efterhand har förvånat mig är att man har ett så stort utbud av ord som beskriver någon som är lite fumlig eller tafatt. Håp, Klåp, Kalv, Kalvskall, Klatter, Klatterskall, Klotter, Hammel är några. Och de användes flitigt. Även om sig själv. Om man slog i en spik lite snett kom det genast: ”Men, va håp!” eller något liknande.


Jag vet inte hur det kan påverka ett litet barn att vara omgiven av så många och målande beskrivningar av tafatthet men kanske sätter det sig någonstans. Det fanns ändå ingen nedsättande ton. Var man ett klatter så var man ett klatter. Men man kunde absolut vara älskad ändå.


Norrländskan är också negationernas dialekt. Slög till exempel, ursprunget till ordet slöjd, är ett gammalt svenskt ord som betyder skicklig. Det dyker upp i norrländskan men då som en negation. Uttalas sch. Oschlög. Det används väldigt ofta och det var inte förrän jag var vuxen som jag insåg att det var en negation. Man sa det om någon som var slarvig eller om något som såg slarvigt ut. ”Men Harregu, se oschlögt!”. Ordet dygd har man också gjort en negation av. Om man var busig och olydig som barn, då var man odygdig.


Man använder också negationer för att tala om att man inte har druckit kaffe eller att man inte har ätit. Man har odrucki kaffe. Eller man har oäti. Har man däremot nyligen gjort det har man nydrucki eller nyäti.


Ett av mina favorituttryck på norrländska är: “Va ska he va bra för?” och de används om allt irrationellt eller när något är onödigt eller bara för mycket. Det finns som ett rationellt tänk hos norrlänningen. Man behöv ju till exempel inte en massa olika kaffe och välj på. Va ska he va bra för? He räck ju me kokkaffe.


Jag hade det i alla fall väldigt bra i min tidiga barndom. Jag fick växa upp mitt i byn och för ett barn var det detsamma som universums medelpunkt. Ett stenkast från macken låg lanthandeln. Vi var navet i byn som allt kretsade runt. Jag var omgiven av människor som tyckte om mig, jag hade många vänner och jag hade en familj som älskade mig.


Min mamma lärde mig att tänka osjälviskt. Det här är ett av de finaste minnena jag har av henne:

Hon står i köket och slår in ett paket. Det är inte jul och ingen fyller år. Hon slår in det i vanligt gråpapper, inget presentpapper. Jag blir nyfiken och går fram och frågar henne vad det är.

”Det är en liten present till Erik”.

”Vilken Erik”.

”Erik Larsa”.

Jag blir rädd. n´Erik Larsa, han är ju alkoholist och ett av originalen i byn. Barnen är rädda för Erik och mammorna tar in sina barn när de ser att han är i antågande. Han går runt och pratar för sig själv. Ofta väldigt högljutt. Hans språk är fyllt av fula ord, svordomar och anklagelser. Jag är också rädd för honom.

”Han fyller år idag”, säger mamma och ler mot mig. Hur hon har fått reda på vilken dag han fyller år kan jag än i dag inte förstå men tydligen vet hon det.

”Men varför ska du ge något till honom?”

”Varför inte? Det är inget märkvärdigt. Bara två par varma sockor. Han har alltid så trasiga sockor när han går runt i byn”.

”Mmmm”

”Du kanske vill gå upp till honom med dem”, frågar hon och jag blir skräckslagen. Hon frågade om jag ville gå upp till Överbodas farligaste man! Vad menar hon?

”Det är ingen fara. Han kommer bara att bli glad. Jag lovar dig”.

”Ok … ”.

Sagt och gjort. Jag litar på mamma. Jag tar paketet och går upp till Eriks lilla hus som jag aldrig tidigare vågat gå i närheten av. Jag tar mod till mig, går in längs den igenvuxna grusgången, tänker på vad mamma sagt och går fram till dörren. Knackar lite försiktigt. Jag hör ingenting. ”Skönt”, tänker jag och vänder mig om. Men ... jag måste  nog ge honom en chans till. Jag knackar igen, lite hårdare. Nu hör jag hur det rör sig därinne. Jag får hjärtklappning och ångrar alltihop. Jag vill bara bort därifrån.


Så kommer Erik och öppnar. Han ser snäll ut. Förvånad. Jag har aldrig sett honom på så nära håll förut. Jag stammar fram mitt ärende. Att jag har ett paket att överlämna.

”Till mig?”

”Ja. Min mamma ville ge dig det. Du fyller ju år idag”.

”Jaså?” svarar han. ”Men he ä väl alldes för mycke?”

”Nej då”, svarar jag, och nu har jag blivit lite modigare. ”Var så god”. Jag räcker över paketet.

”Men tack...” När han öppnar paketet och plockar fram sockorna, trycker dem mot kinden och börjar gråta som ett barn.


Det kanske var första gången han fick en present. Och det var säkert första gången på länge som någon knackade på hos honom. Och jag är säker på är att det var första gången på väldigt länge som ett barn pratade med honom. Allt det här förstod min mamma.


Erik Larsa. Mannen som gav ondskan ett ansikte. Han som andra mammor höll sina barn borta ifrån. Min mamma skickade upp mig till honom. Med en present. På hans födelsedag som han själv inte visste om. Jag hade världens finaste mamma.


Musik: Jon & Vangelis: Italian Song


2


Så kom tiden då det började talas om att flytta. Jag var nio år. Det var ingen liten flytt. Vi skulle ta oss ända ner till södra Sverige. Till en annan del av världen.


Jag var aldrig orolig inför flytten. Tvärtom. Jag tyckte det var spännande. Jag hade min inre trygghet. Jag hade många bra vänner i Överboda som jag skulle lämna men vi skulle hålla kontakten. Vi skulle skriva brev. Jag skulle skicka dem bilder och jag skulle så klart komma och hälsa på ibland.  Vi bläddrade i kartboken tillsammans och jag visade var Tranås låg. Så långt … Och så nära Stockholm. Tänk, jag kanske skulle få se kungen!


Bara resan ner mot södra Sverige var en stor upplevelse. Nu gick det ju inte bara ett flyttlass utan vi flyttade i etapper. Jag älskade att passera Höga Kusten och se den vackra naturen där omkring. När vi passerade Sandöbron var jag lyrisk. Jag kunde inte förstå hur något kunde vara så vackert. I dag åker man ju över den mäktiga Höga Kustenbron men jag tycker fortfarande att Sandöbron är den vackraste av dem båda. Höga Kustenbron är en storslagen symfoni men Sandöbron är ett stycke kammarmusik.


När jag idag åker norrut tar jag gärna den extra lilla svängen förbi Sandöbron, stannar till en stund och går runt och upplever historien. Både min egen och platsens. För den här platsen bär ju också på tragedier. När gjutformen för brospannet brast och 18 personer omkom. Och när fem arbetare ur ett demonstrationståg dödades av tillkallad militär.


Men, i alla fall, vi kom så småningom ner till Småland och började etablera oss. Vi bodde i en lägenhet i Tranås under tiden villan i Gripenberg byggdes. Jag fascinerades av naturen och det gör jag fortfarande. Det finns en sådan enorm rikedom och variation i floran. Jag var ju mest van vid björk och tall. Jag kommer speciellt ihåg hur förtjust jag var i enbuskarna. Små runda bollar av mjukt barr. Jag plockade ekollon och kastanjer och dissekerade dem med mina nyfikna nioårsfingrar.


Och sen kom all frukt. Att känna smaken av ett körsbär var poesi för munhålan. Nya mattraditioner. Ostkaka! Allt var nytt och allt var vackert. Det fanns en skönhet i Småland som förtrollade mig.


Min pappa fick med sig några burkar surströmming som, av hänsyn till oss barn, intogs utomhus på behörigt avstånd från känsliga smålänningar. Tunnbröd och andra norrländska specialiteter kom då och då på posten från hans omtänksamma bröder.


Jag hörde inga berättelser om Vittra. Hon bodde nog bara i Norrland. Mystiken hade på något sätt ersatts av skönheten och mångfalden.  Men jag var glad i den här nya delen av världen. Jag hade min grundtrygghet som byggts upp av norrländska byggstenar. Jag hade min familj. Min mamma, pappa och min bror. Och jag fick snart nya vänner.


Det blev jobbigt när min pappa inte kunde hitta något jobb som passade honom. Han skulle absolut ha en bensinmack igen. Han hamnade till slut på en ort alltför långt bort för att pendla. Han kom hem ibland och var hemma en kväll men tidigt nästa morgon var han tvungen att åka igen. Det här gjorde ont. Jag älskade honom mycket och jag var aldrig så lycklig som de kvällar när han var hemma.


Men vi startade upp vårt nya liv i Småland. Mamma var lärare, jag började skolan i Gripenberg och min bror gick högstadiet i Tranås.


När min bror gjorde sin praktik i skolan fick han en plats på Göberga gård. Där lärde han känna den underbara och lite excentriska tant Viola som bodde i den stora herrgården och som sedan också blev en god vän med hela familjen. Jag cyklade ofta ut ensam och hälsade på henne. Hon kom från en förmögen familj och hade fått hela herrgården i gåva av sin far men det fanns absolut inget spår av högfärd hos henne. Tvärtom. Hon skötte det mesta själv och var alltid upptagen med något.


Ibland när jag kom dit satt hon i sitt jättelika trädgårdsland med sin långa rock, höga stövlar och sina stora och smutsiga händer. Ibland var hon i hönshuset eller ute och planterade tallplantor och ibland satt hon på verandan och läste en bok. Och hon blev alltid lika glad när jag kom och hälsade på. När hon hade tid tog hon med mig i sin gamla bil som skuttande och smällande tog oss fram på de små grusvägarna. Hon visade mig gamla fornlämningar och andra spännande platser.


Jag gick runt det stora slottet och läste inskriptionen på klocktornet: Akta tiden, Värna friden, Svensk ära, Svensk tro, Ingens träl, Ingens tyrann.


När vi var inne lät hon mig ströva omkring fritt i herrgårdens alla rum. Även på vinden fick jag gå runt och titta. Försiktig och andaktsfull smög jag runt däruppe. Jag vågade till och med titta in i spökrummet, där mystiken fanns. Men Tant Viola, som hon också kallade sig själv, hon älskade att mala sönder de gamla spökhistorierna och istället ta fram de naturliga, och mycket mer troliga, förklaringarna.


Tant Viola betydde väldigt mycket för mig under min tidiga ungdom, säkert mycket mer än hon förstod. Göberga är idag en herrgård som håller på att förfalla men i mitt minne är bostaden ett skimrande slott och tant Viola den regerande drottningen.


En annan sak som jag upptäckte under den här tiden var musiken. När Mats Wilander var här och pratade berättade han att han lyssnade mycket på vad hans storebröder spelade. Smyglyssnade utanför dörren. Det var likadant med mig. Jag har bara en storebror men jag lyssnade mycket på vad han och hans kompisar spelade. Ibland satt jag där ensam och bläddrade bland hans skivor.


Så kom han hem en dag med en skiva som redan vid den okulära besiktningen väckte min förundran. På framsidan var det en stor ko. Ingen text. Bara en ko. Dessutom vände den baken mot mig samtidigt som den blängde på mig med en blick som nästan gjorde mig förlägen.


Jag vände på fodralet. Där var det en bild på tre kor som stod uppradade och tittade på mig ur grodperspektiv. Jag kände mig liten. Men korna såg snälla ut. Likt de tre vise männen stod de där och överlämnade den här gåvan. Men fortfarande ingen information om vad det handlade om. När jag öppnade fodralet stod det lite mer. Pink Floyd. Atom Heart Mother. När jag la skivan på tallriken öppnades också en ny dörr till en ny värld.


(Musik: Pink Floyd: Atom Heart Mother Suite. Tona ned vid 2:54)


Jag lyfte försiktigt ned nålen mot de hemlighetsfulla spåren i vinylen. De ljud som började strömma mot mig var något helt nytt. Det började väldigt tyst. Smygande. Nästan omärkligt rullades en flygande ljudmatta ut under mig och lyfte upp mig till oanade musikaliska höjder. Trumpeter och fanfarer blandades med ljud från sirener, explosioner, bilar och motorcyklar. Jag tittade på kossorna. Lyssnade. Tittade på kossorna. Lyssnade. Här fanns magin!



3


Min mamma var periodvis mycket sjuk. Vad var det som hände egentligen, mamma? Demoner från din barndom förföljde dig och gjorde din tillvaro outhärdlig ibland. Under min tonårstid kändes det som om jag förlorade dig. Från att ha varit min älskade mamma blev du en främmande person. Det var först i vuxen ålder som jag lärde mig älska dig på nytt. Då blev jag nyfiken på vem du egentligen var. Och vem du hade varit.


Vem var du innan du blev sjuk? Och vem var du innan du blev min mamma? När du var närmare 80 år bad jag dig berätta om din barndom. Du hade berättat en del men bara de ljusa bitarna. Jag ville veta allt. “Men det är inte roligt för dig att höra”, svarade du först. Nej, inte roligt kanske, men viktigt. Jag ville lära känna dig för att sedan lära känna mig själv. Då satte du dig ned och spelade in hela din historia på elva nittiominuterskassetter.


För det är jag evigt tacksam. Av allt jag ärvt är det det mest värdefulla. Du inleder med orden “De människor som jag anser gjort mig illa är de som varit olyckliga”. Förlåtelse och försoning. Det är ett genomgående tema i hela din berättelse om din förfärliga barndom och de plågoandar som följt dig.


Ditt minne var imponerande liksom din begåvning och intellekt. Du beskrev namn, platser och händelser som låg 70 - 80 år tillbaka i tiden utan att staka dig eller tveka. Du lärde dig läsa redan som fyraåring trots att all litteratur som fanns hemma var en bibel och en psalmbok. Du låg långt före i skolundervisningen och med bättre förutsättningar, och framförallt med bättre självförtroende, hade du kunnat gå väldigt långt. Men efter att ha lyssnat på din berättelse stod det klart för mig att med den uppväxten var det starkt av dig att överhuvudtaget ta dig vidare i livet. Jag är stolt över att just du var min mamma.


Jag kände direkt att jag ville skriva ned dina ord och ge ut dem i bokform. Du hade själv skrivit ned samma berättelse ungefär 50 år tidigare. Du skickade in det till ett enda förlag och när du fick tillbaka det refuserat så kastade du alltihop. Jag var mer envis och när jag hade skrivit ned dina ord, gestaltat och lagt till en del om min egen uppväxt, skickade jag in mitt manus till flera förlag.


Jag fick tillbaka det med ungefär samma svar ”Det är en gripande historia men vi avböjer publicering”. Jag började inse att bokförlag också är också vinstdrivande företag. Det måste finnas ett vinstintresse i det som ges ut. Och att ge ut en bok, skriven av en okänd man på drygt 50 som skriver om sin gamla mamma ... Det är kanske inte så lukrativt.


Det finns nog många i min situation som ger upp vid den här insikten och det ligger säkert massor av material i byrålådor och på hårddiskar som skulle vara ett stort tillskott till vår berättartradition.


Ett förlag tipsade mig om att gå vidare till föreningen Liv i Sverige. Det är en idéell förening som jobbar just med att hålla berättandet vid liv och uppmuntrar det biografiska berättandet. Där fick jag chans att skicka in mitt manus och få det bedömt av professionella lektörer. Det var intressant att få texten sedd genom objektiva ögon.


Efter några vändor ansåg de att mitt manus höll måttet för en utgivning men jag förstod att det ändå skulle vara svårt att få det utgivet på ett kommersiellt förlag. Jag kontaktade bokförlaget Atremi utanför Mjölby. Där jobbar man med så kallad uppdragsutgivning, de ger ut böcker på uppdrag av författare som vill ge ut en bok själva. Där fanns Per-Anders, som visade sig vara en gammal ungdomsbekant från Tranås. Han hjälpte mig att få ut boken ”I skuggan av en trasig barndom”.


Hit har jag vänt mig även i fortsättningen och jag tycker att det här är ett jättebra sätt att ge ut sina böcker på. För mig personligen är det ingen vinstaffär precis. Mitt mål med mina tre böcker har varit plus – minus noll och dit har jag hittills inte nått.


Men man får så mycket mer som inte kan värderas i pengar. Här har jag chans att vara med i arbetet hela vägen. Speciellt under arbetet med min senaste bok om Curt Clemens kändes det bra för där är det ju mycket bilder också. Det har varit ett stort privilegium att få jobba tillsammans med Per-Anders. Han är lugn och professionell. Allt får ta sin tid. Han låter mig bestämma samtidigt som han har ett vakande öga över processen och griper in när han tycker det behövs. Och det gör det … Många av de bilder som jag, som bildlärare, hade jobbat med och kände mig rätt nöjd med tyckte han att det fanns mer kvar att jobba på. Och visst, det blev mycket bättre.  


Boken om Curt Clemens har för övrigt också en direkt koppling till min mamma. Hon jobbade som piga hos den konstnären i mitten på 40-talet. Hon berättade att hon hade jobbat hos en konstnär och hur han ofta hade kända skådespelare och andra kulturpersonligheter som kom på besök för att bli avporträtterade.


Jag hade aldrig hört talas om Curt Clemens och jag trodde nog att hon överdrev hans betydelse. Men efter att ha börjat forska lite började jag inse att han var mycket mer betydelsefull än jag hade förstått.


Han var en av de allra största konstnärerna vi hade under 40-talet. Hyllad av kritiker och älskad av publiken. I dag i det närmaste bortglömd. Ingen hade skrivit någon bok om Curt Clemens sedan året efter hans död, alltså 1948 och jag kände det lite som min uppgift att skriva något och sprida kunskap om den här spännande konstnären.


När jag hade bestämt mig tog jag kontakt med sonen Mikael, som bor med sin hustru utanför Gnesta. Mikael var bara två år när pappan gick bort men han har sparat mycket material från sin far och hans väggar är fulla av Curts målningar. Under arbetets gång blev vi också goda vänner och det är jätteroligt.


Jag fick låna hem alla hans gamla klippböcker från 40-talet med recensioner, artiklar, foton och korrespondens och efter att ha grottat ned mig i det upplevde jag det som att jag nästan kände Curt, eller åtminstone förstod honom på ett djupare plan. Ett oerhört intressant livsöde, fyllt av passion och kärlek men också av missbruk och psykisk ohälsa. Curt Clemens dog i en olycka, endast 36 år gammal.


Det var synd att mamma hann gå bort innan mina böcker var klara och det hade varit väldigt roligt om hon hade fått veta att jag blivit god vän med Curt Clemens son. Men någonstans kanske hon vet och det känns ändå bra att jag hann få hennes historia medan hennes minne och intellekt fortfarande var kristallklart. Jag fick också hennes tillåtelse att ge ut boken om henne. “Men vem skulle vilja läsa den?” svarade hon. Ja du mamma, nu är det ganska många som läst den.


Jag har också gett ut den lilla boken “Möten”. Den handlar om min tid som ensamstående pappa i ett bostadsområde i Linköping. Direkt när jag kom dit märkte jag att det var ett område med ganska stora sociala problem. Det som fick mig att stanna kvar där var alla barn som såg mig som en ställföreträdande pappa. Jag älskade verkligen de här barnen och min lägenhet blev en mötesplats med mycket lek och kärlek. Jag kunde också känna igen mig själv. Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma och en frånvarande pappa. Här lärde jag också känna Jaqueline Ferm, den ökände Lars Ferms dotter. Väldigt klok flicka som också skrivit en gripande skildring om sin barndom, ”Rövardotter”. Vi har fortfarande kontakt.


Nästa musikstycke är ur Faurés Requiem. Just den här musiken ekade mellan husväggarna när vi hade kattbegravning med barnen. Den flickan som stod mig närmast, kom och berättade att hennes favoritkattunge hade dött. Hennes mamma hade lagt den i en låda och skulle kasta den i soporna. Jag bad henne hämta lådan, som också innehöll en liten leksak.


Så gjorde vi en grop som vi la lådan i, fyllde igen och satte ett litet kors på. En värdig begravning för en älskad liten kattunge. Ett par av grannarnas barn hade också kommit och tillsammans stod vi där i en allvarsam stund och lyssnade på dödsmässan som på sin tid fick kritik för att skildra döden alldeles för vackert. Men precis så här vackert var det.


Tre små flickor, en förrättare, en död katt och ett kors. Och Fauré


(Musik: Faure: Requiem)