"Det skulle jag aldrig orka med". Den kommentaren får jag ofta höra när jag säger att jag jobbar som bildlärare på högstadiet. Och visst, det finns stunder då jag också känner att jobbet är mig övermäktigt. Men då handlar det inte om eleverna, som alla andra syftar på, utan om doumentationen. När man ska omvandla en levande människas allvarliga strävan till siffror, betyg och omdömen. Det är då, först då, som jag känner att jag ibland inte riktigt orkar med.

När jag sökte till bildlärarutbildningen var det i första hand för att jag hade en önskan och en vilja att lära ut de hemligheter jag tyckte mig besitta. En djupare förståelse i livets mysterier genom det förstoringsglas som heter konst och kreativitet. Efter min första praktik upptäckte jag dessutom kärleken i mitt framtida yrke. Min första praktikperiod var en kärleksrelation.

I dag, efter drygt 20 år på både högstadiet och gymnasiet, tycker jag att just kärleken är det viktigaste i mitt lärarjobb. Kärleken till mina elever och mitt ämne. Jag älskar att se mina elever göra framsteg, jag älskar aha-upplevelser, jag älskar Rembrandt och Van Gogh och jag älskar att fördjupa mig i färgernas mystik tillsammans med mina klasser. Det är kärleken i arbetet som som gör arbetet levande och det är i mötet med mina elever som jag känner att jag kan göra ett bra jobb.

Men jag är en dålig lärare. Med ständigt dåligt samvete gräver jag djupt i mina pappershögar efter dokumentationer som jag har slarvat bort eller glömt. Samtidigt som jag försöker hålla fanan högt i klassrummet dalar den i arbetsrummet. Dokumentation, individuella utvecklingsplaner, utvecklingssamtal, åtgärdsprogram, betygssättning... Ibland känns det bara för mycket. Man orkar inte med. Men att få umgås med sina elever hela dagarna är ett privilegium.

Jag känner ibland att elevernas föräldrar borde vara avundsjuka på mig. Jag får vara tillsammans med deras barn under tiden de är på sitt jobb. Det är också ett stort förtroende de lämnar över till mig. Jag kan inte annat än att tacksamt förvalta detta förtroende och försöka stänka lite vatten på ett frö som ska växa upp till en blomma. Hur den blomman kommer att se ut är jag delaktig i och det är i sig ett stort ansvar. Jag tror däremot inte att den blommans utseende kommer att förändras nämnvärt om jag har slarvat i dokumentationen. Om jag däremot har lyckats få en elev intresserad av Oskar Kokoschkas eller Frida Kahlos gripande livsöde eller fått någon intresserad av färglära och akvarellmålning så kommer det att förändra blommans, och därmed hela personlighetens, framtid.

Det är där, just där, som hela läraryrkets hemlighet ligger. Vi måste återmystifiera vårt uppdrag. Vi måste skapa nyfikenhet. Vi måste få våra elever att inse att Salvador Dalis liv var minst lika spännande som League of Legends. Och vi måste fylla våra lektioner med kärlek. Skolan måste också återamoriseras.

Nu är det jullov. En termin går så fort. Jag kommer att sakna mina elever. Jag undrar om de kommer att sakna mig. Troligtvis inte. Men jag vet att de kommer att bli glada när de ser mig igen.  När jag låser upp till bildsalen och konstens mysterier. Då kommer jag att få se de där förväntansfulla ögonen igen. De där ögonen som gömmer en hemlighet. Och jag kommer att möta hungern. Hungern efter att få lära sig något nytt. Det är då jag känner att jag älskar det här yrket och att jag älska mina elever. Om jag ser djupt in i deras ögon kan jag se att kärleken är besvarad. Det är känslor som inte kan dokumenteras. De bara finns där. Det är mystiken i läraryrket och det är mystiken som gör det så vackert.