Ända sedan jag skrev boken "I skuggan av en trasig barndom" för några år sedan har jag kommit på att jag, utan att egentligen vara medveten om det, ägnat mig åt något som man skulle kunna kalla samtida släktforskning. Eller omvänd släktforskning. Istället för att jobba med nedstigande led har jag ägnat mig åt uppstigande led. Och i traditionell släktforskning söker man väl inte heller enbart de som man har direkta blodsband med utan också människor i dess närhet. Det gör jag också. Och det är jättekul!

Det började med Barbro Sölvén. Det är en kvinna som dök upp då och då hemma hos oss redan när jag var tonåring. Jag visste inte mer om henne än att hon var bekant med min mamma. När jag sedan fick veta mer om min mammas barndom och uppväxt fick jag veta att Barbro ingick i en liten syskonskara på tre flickor. De andra två var Aslög och Åsa. Mamma berättade hur hon verkligen älskade den familjen. Föräldrarna var mycket upptagna och hon fick mycket tid med barnen, vilket bara gjorde henne glad.

Åsa har jag aldrig träffat men däremot Aslög. Hon är gift med en man från Italien och tillsammans har de dottern Ellen som är musiker och flamencosångerska. Hon gav nyligen ut albumet "Entre dos mundos" tillsammans med gitarristen Erik Steen. Underbar musik. Jag älskar den skivan! Och det är här min släktforskning börjar bli spännande. För jag har upptäckt att det är förvånansvärt många människor i min mammas närhet som ägnar sig, eller har ägnat sig, åt konst eller andra kulturella uttryck. 

Till att börja med jobbade hon som piga hos familjen Cullberg. John och Eva och deras fem barn. Erland Cullberg var då i tioårsåldern och kom ju sedan att bli en av våra mest framstående expressionister. Johan är en av landets största auktoriteter inom psykiatri. Staffan har varit chef för Statens konstråd och, kanske lite i skuggan av dessa tre framstående män, har vi systern Carin Cullberg, som gift Adler. Carin är en fantastisk akvarellist och har gjort mängder med akvareller och litografier från trakten kring Stockholm och skärgården. Hon har en enastående känsla för akvarellens väsen och hennes bilder blir mycket mer än bara en fotografisk avbild. Carin och Erland, det är de två som min mamma nämner som de hon fäste sig vid mest. Erland var ett känsligt barn. Väldigt snäll och redan då mycket konstnärlig. Carin behöll hon kontakten med hela livet. Mamma berättade att hon ibland blev hembjuden till familjen långt efter hon hade slutat sin anställning där. Hon skämdes när det var Carin som då tog på sig rollen som hembiträde, rollen som mamma tidigare hade haft. Carin behöll också kontakten med min mamma via brev ända tills mamma gick bort. 

Familjerna Cullberg och Sölvén är de två av de familjer som kom att stå mamma nära,som såg hennes begåvning och som hjälpte henne att se sitt egenvärde. De flesta familjer hon jobbade hos var nog inte så utan behandlade henne så som man behandlade en piga, det vill säga som en lägre stående varelse. Hon berättade inte så mycket om dem och där har jag väl inte heller bedrivit någon forskning. När man håller på med samtida släktforskning kan man ju vara lite selektiv.   :-) 

Så har vi förstås också familjen Clemens där min mamma också trivdes väldigt bra. Hon uppfattade Curt som ödmjuk och jordnära trots att han då hörde till de mest uppburna konstnärerna i Sverige. Jag tror dock inte att hon stannade där så länge. Inte för att hon inte trivdes men för att hon inte hade möjlighet att kombinera arbetet med studier, vilket var hennes önskan. Här har min släktforskning lett mig till sonen Mikael som hjälpt mig med berättelser och material till boken om Curt Clemens. Det har varit jättekul att träffa honom och hans fru Eva-Lotta. Som om tiden på något sätt har slagit knut på sig själv. Underbara människor som jag kommer att ha fortsatt kontakt med. Sorgligt bara att min mamma aldrig fick veta att den här kontakten har uppstått. 

Och så nu ... Jag blev så glad när jag fick kontakt med Maya Adler, i rakt uppstigande led släkt med mammas älskade Carin. Maya jobbar som konstnär och driver, tillsammans med sin kusin, Galleri Môme Atelier i Stockholm. I höstas hade de en utställning med sin farmor Carins bilder. Tyvärr missade jag den men det var ändå tack vare den som namnet Maya dök upp när jag av någon anledning satt och googlade på Carin Adler. Så nästa gång jag besöker Stockholm ska jag försöka få tid att svänga förbi hennes galleri. Och jag hoppas också att få träffa hennes farmor.

Så, i omvänd släktforskning använder man sig inte av kyrkböcker utan av Google och Facebook. Personerna man hittar är i allmänhet inte döda utan i högsta grad levande. Det är jättekul. Jag skulle gärna ägna mig åt traditionell släktforskning också någon gång. Det vore spännande och kanske någon gång när jag blir stor ...  ;-)