I dag insåg jag plötsligt att jag inte alls är den där fina, omtänksamma och kärleksfulla pappan som jag vill vara. I Lias klass har det kommit fram att man kastar ur sig rasistiska kommentarer till en del av klasskamraterna och även till andra utanför klassen. Lia, som är "halvkines" har inte blivit utsatt men en annan flicka, vars pappa också är invandrad, har fått höra att de ska "åka hem". Lia är bara 11 år och går i femte klass. Barnen kan knappast ha bildat sin uppfattning själva. Den måste komma utifrån.

Min första tanke när jag får höra det här är att jag skulle vilja dunka något hårt i skallarna på de som sagt detta. Redan där har jag dragit på mig minuspoäng. När jag sedan pratar med Lia om det här kan jag inte låta bli att säga "De som säger så här är så dumma... så DUMMA".

Vad lär jag min dotter av det här? Jo, att det finns människor som är snälla och det finns de som är dumma. Och de dumma är mindre värda.

Vi ska aldrig, aldrig någonsin acceptera eller tolerera att våra barn säger något nedvärderande om ett annat barn, oavsett vad det är. Det kan vara utseende, ursprung, kultur, religion eller vad som helst.

Men jag ska heller aldrig som förälder nedvärdera ett barn som nedvärderar ett annat barn. Åtminstone inte inför mitt eget barn. För då överför jag mina negativa tankar till mitt barn. Och negativa tankar kan leda till bitterhet och hat. Men det är svårt... Så oerhört svårt.

Rasism hos barn är bland det svåraste jag kan tänka mig att hantera. Hur gör man?