Det här är en slags fortsättning på gårdagens blogg, som handlade om jaget. Det var en tanke som slog mig när vi var på väg hem efter att ha sett filmen "Peter och vargen" till musik av Norrköpings symfoniorkester. I den berättelsen bygger man först upp en fin relation mellan betraktaren och en fågel, en anka och Peter. Sedan kommer vargen och slukar ankan. Bara så där. Ankan dör. Punkt slut. Den som vi hade sympatiserat med.
 
I dagens sagor sker aldrig sådana brutala övergrepp. De söta små djuren slipper alltid undan rovdjuren och alla är lyckliga på slutet. Barnen får lära sig att alla sagor alltid slutar lyckligt. Hur är det då med livet? Slutar det också alltid lyckligt? Ja, växer man upp med föräldrar som ger barnet allt det pekar på och som alltid blir taget i försvar så är det nog lätt att leva kvar i den villfarelsen. Det blir inte så mycket bättre när de kommer upp i skolan. Lärarna förväntas att slussa dem igenom läroplanens labyrinter och hålla dem under sina vingar utan att de ens ska behöva anstränga sig. Om de sen går ut skolan utan fullständigt betyg är det skolans fel, inte elevens.
 
Sagorna lär barnen att allt slutar lyckligt. Det finns inga motgångar. Det finns vissa spänningsmoment men de slutar alltid med att hjälten, dvs. jag, vinner. Sagorna visar inga konsekvenser av ett visst beteende. Ankan i Peter och vargen är ganska klantig och dessutom olydig när han rymmer från ankgården. Med det får han sona med sitt liv. Det är konsekvensen. De gamla sagorna var ibland grymma. Men livet är också grymt ibland. Och varför ska vi visa barnen en värld som är förljugen? Då blir livet också förljuget. Ju högre upp man klättrar innan man upptäcker sanningen, desto större blir fallet.