Nu tänkte jag berätta om en händelse som förändrade min pappas liv, och samtidigt tacka några okända människor.
Min pappas liv har hela tiden handlat om bilar. Så snart han hade fått körkort i början på 30-talet började han som lastbilschaufför på sågverket i Överboda utanför Umeå. Sedan har han drivit egen taxirörelse och egen bensinmack under hela sin arbetsverksamma tid. Bilen har alltid följt med honom, och den har varit en del av hans personlighet.

Långt efter han blivit pensionär fortsatte han att köra. Han blev 70, 80, 90 och fortsatte köra. Hans rörelseförmåga, reaktioner, syn och hörsel började helt naturligt försämras men han fortsatte glatt att köra. Att som anhörig sätta stopp för en gammal mans vilja att köra bil är inte lätt. Jag och min bror försökte förgäves hitta andra alternativ, men friheten med den egna bilen var alltför stark. Han började få kronisk värk i höger arm, som han fortfarande lider av. När han lyfter en kaffekopp måste han hjälpa till med vänster arm. Vi hoppades att det skulle bli spiken i bilen, men icke. "Det går bra att svänga åt höger", sa han och rattade glatt vidare.
Jag tycker inte alls det skulle vara fel med ett enkelt regelbundet test när man kommit upp i en viss ålder. Gamla gubbar ute på vägarna är verkligen livsfarligt. Vi såg framför oss det värsta scenariot; en olycka där han skulle orsakat någon annas skador eller till och med död. Han hade aldrig kunnat förlåta sig själv, utan levt resten av livet med ångest och mardrömmar. Jag och min bror hade inte kunnat förlåta oss själva heller.

Så kom äntligen vändpunkten; Jag hade lånat hans bil en dag, men fick inte igång den när jag skulle hem på fredagseftermiddagen. Vi kollade allt som vi kunde kolla, men den var helt död. Vi var tvugna att lämna den på parkeringen för att hämta, och eventuellt bärga den, på söndagen.
När vi kom för att hämta den var den sönderslagen. Ni som gjorde det hade haft en trevlig stund där på parkeringen. Ni hade brutit loss ett askfat på parkeringen som ni upprepade gånger kastat på bilen. Rutor och strålkastare var krossade, lacken var repad, backspeglarna sönderbrutna och den var full av småskador. Ni hade verkligen gjort ett gott jobb. Så gott att försäkringsbolaget ansåg att det var bättre att lösa ut bilen än att reparera den.
För det är jag er evigt tacksam. Ni löste mitt och min brors problem den natten. Att ni dessutom krossade min pappas framtidstro och tog ifrån honom hans frihet kanske ni inte tänkte på. Eller var det kanske precis det ni hoppades på? Man demolerar kanske inte en bil av välgärning. I ert fall blev det indirekt en välgärning, samtidigt som det krossade min pappas hjärta. Det blev det definitiva slutet på hans bilkarriär. Karriären kunde fått ett mycket bittrare slut. Den kunde slutat i en olycka. Men det allra bästa hade förstås varit att han själv hade valt att låta den stå.

Min pappa gick en lång tid efter den här händelsen och tittade i annonser efter bilar, ringde upp ibland och frågade, men hittade gudskelov inget som passade. Han har fortfarande bilnyckeln kvar i knippan. Härom veckan, två år efter sabotaget, sa han "Det blir nog ingen mer bil", och jag kunde dra en lättnadens suck. Han fyller snart 96, och nu promenerar han glatt med sin rollator. Han har nästan, men bara nästan, glömt såren som ni satte i hans hjärta. Ni krossade hans backspeglar, men nu kan han själv se i backspegeln tillbaka på ett rikt bilburet liv utan att varit inblandad i en enda olycka. Slutet på hans billiv blev dramatiskt och oväntat, men kanske inte helt fel. Det skulle vara roligt att träffa er som gjorde det här. Prata med er och tacka er. Det skulle nog bli ett smolk i er destruktiva glädjebägare. Jag tror nämligen inte att ni gjorde det i ett gott syfte.