Häromdagen länkade jag till filmen "Offret" på min blogg. Och bara ett par dagar senare kom beskedet att huvudrollsinnehavaren, Erland Josephson, var död. När en kär skådespelare går bort känns det speciellt, för man har byggt upp en slags relation till dem. Nästan som om man känner dem. Allan Edwall, Lasse Brandeby, Ernst-Hugo Järegård, Sif Ruud, t. ex. Det har känts i hjärtat varje gång. Samma sak med musiker som man verkligen har älskat. I mitt fall t. ex. Frank Zappa och Freddie Mercury.

Men med Erland Josephson kändes det väldigt speciellt, just därför att jag bearbetat Offret några dagar innan. Och så tänker jag samtidigt; Varför sörjer jag en man som jag inte känner, och som går bort i en ålder av 88 år? Givetvis var han en underbar människa och skådespelare, men ändå.

Idag slog det mig plötsligt att vi kanske någonstans sörjer oss själva. Ett annat ord för sorg borde vara påminnelse. Vi blir påminda om vår egen förgänglighet. Och ju äldre vi blir desto mer påtaglig blir påminnelsen. Andrej Tarkovskij, som regisserade Offret, dog i cancer när han var 54 år. Jag fyller 53 i år.

När någon som vi beundrat och följt under en lång tid går bort, så blir vi just påminda. Och vi får en stund att ägna åt reflektion över vår egen korta stund här på jorden. Vad gör vi med den? Gör vi det bästa vi kan?

Under min tid som företagare har jag blivit bekant med ordet påminnelse, men ur en helt annan aspekt. Då handlar det bara om obetalda fakturor.  Den jordiska påminnelsen är en stressfaktor, medan den himmelska gör mig lugn. Och det himmelska budskapet påminner mig om hur viktigt det är att leva. Och att försöka utnyttja den tid jag har fått här på bästa sätt.

Och det här inlägget avslutar jag med en treveckorsbebis i famnen. Det är också en påminnelse. Om att livet är fantastiskt.