Igår satte jag mig i bilen, lite tveksam inför väglaget, för att åka upp till Arlanda och hämta några Kinaresenärer. När jag skrapat bort isbarken från rutorna, backat ut, satt på radion och var på väg säger de:
"I dag skulle vi vilja prata med dig som är på väg".

Jaha, tänkte jag, de vill prata med mig. Jag tänkte på hur intressant min väg egentligen var och hur mycket den betyder för mig. Jag skulle hämta min älskade lilla dotter som varit borta en hel månad. Jag skulle hämta min frus dotter, som under den här tiden tagit hand om lilla Lia, åkt runt och besökt fantastiska platser och gjort den här resan till ett minne för livet för henne. Jag skulle hämta hennes lilla barn, mitt bonusbarnbarn Emil, som jag också tagit till mitt hjärta, och jag skulle hämta hennes man. Det skulle finnas så mycket intressant att berätta som hade anknytning till min resa och jag började göra mig beredd att ringa.

Andra ringde in och berätta om sina resor. Flera var på väg till någon de älskade, men det handlade mest om flickvänner. Alla hade intressanta saker att berätta och det var roligt att lyssna på. Själv blev jag tveksam och tänkte att jag borde kanske inte ringa. Att börja fippla med telefonen när jag samtidigt försökte hålla mig i hjulspåren på den sliriga vägen hade ju varit vansinne. Jag började dessutom redan känna mig tidspressad eftersom jag insåg att resan skulle ta betydligt längre tid än jag hade räknat med i det här föret. Därför hade jag ingen lust att stanna för att ringa in det här samtalet. Nej, jag lät det vara.

Senare på kvällen, när alla var samlade igen, var det dags att dra igång en fest för min pappa som har fyllt 97 år. Då kom jag återigen att tänka på det här med att vara på väg. Vi är ju på väg någonstans hela livet. Vår inre resa tar aldrig slut. Jag tror att min pappa har blivit så gammal därför att han hela tiden har varit på väg. Han har aldrig satt sig ned och känt sig färdig. Varje dag har varit full av möjligheter och idag när han har mycket värk och kroppen mer och mer börja säga ifrån är varje dag istället en kamp. Men han är fortfarande på väg. Han har inte gett upp. På rullande sten växer ingen mossa.

Min mamma gav upp . Hon dog några år innan sin begravning. Inte för att hon valde det själv utan för att en viss herr Altzheimer kom på besök och valde att stanna hos henne.

Pappa kommer nog att kämpa på med sin rollator tills han plötsligt står framför skylten "Här slutar din jordiska väg". Då kan han se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv. Då påbörjar han nästa resa tillsammans med min mamma och alla andra som han färdats tillsammans med på vägen här nere.

Återigen på väg.