I dag firar jag att jag har funnits till i den här formen i 61 år. Och efter fiolspelande barnbarn, teckningar och tårta är det dags att hitta på något annat kul. Och vad gör man då på sin födelsedag när allt har lugnat ner sig? Jo, bloggar såklart  :-) 

Jag vill berätta om ett besök på Österängens konsthall i går. Österängen ligger nära E4:an, mittemellan Huskvarna och Jönköping. Första gången jag var där undrade jag verkligen om jag hade kommit riktigt rätt. Mitt inne i ett litet köpcentrum irrade jag runt och letade efter en konsthall. Bara det verkade surrealistiskt. Dessutom skulle jag se Niki Lindroth von Bahrs fantastiska modeller som hon använt till sina märkvärdiga kortfilmer. Det kändes inte alls rätt. Jag frågade mig fram, och jodå, man fick gå in till Willys och sedan rulltrappan ned. Och det var sant! När man rullar ner för trappan uppenbarar sig plötsligt en helt annan värld, mitt inne i köpcentrat. 

Den här gången visas utställningen "Molnskogen" av konstnären Valeria Monnti Colque. Valeria är född i Sverige men det är alldeles uppenbart att hon söker sig längre tillbaka i sina kulturella rötter. Hon är född 1978 och hon har en gedigen konstnärlig utbildning. Förutom Konsthögskolan i Sverige har hon gått utbildningar både i Mexico och Costa Rica. Hon har en lång rad av utställningar bakom sig och hon jobbar även med performance. 

Hon jobbar i olika tekniker, bland annat akvarell, collage, installationer, masker, textil och film. Det låter rörigt och det är det också. Man skulle vilja se varje konstverk avskilt från de andra. De står närstan på varandra och det kan bli lite svårt att uppfatta helheten. Hade utställningen kanske vunnit på att något eller ett par verk tagits bort? 

Men det är en viktig utställning som berör och den är absolut värd ett besök. Utställningen pågår fram till 14 juni. Och jag tror inte man behöver oroa sig för trängsel och smittorisk. Vi hade försett oss med munskydd men det var mest för att vi behövde passera Willys. 

De flesta kastar in en blick från rulltrappan och nöjer sig med det. Och det är synd. Valeria synliggör vår kultur. Naturmaterial och shamanska masker blandas med kitsch. Djuren har en viktig roll i Valerias konst och jag får en känsla av att hon vill berätta hur viktiga djuren är för oss. I ett mörkt rum visas film där en kvinna utan ansikte (Valeria själv?) vandrar runt i olika miljöer och med olika attribut. Vår vandring genom livet, genom historien och genom våra självvalda och påtvingade roller.

Österängens konsthall är ett fantastiskt och unikt ställe. Man visar det som de kommersiella gallerierna och inte ens museerna väljer att visa. Man stryker inte medhårs. Man visar konst som berör. Dessutom blir man alltid så vänligt bemött. Personalen där har alltid tid för en pratstund. Om konsten och om livet. Det är ju också trevligt  :-)  Jag hoppas verkligen att hallen kan leva kvar, även i dessa svåra tider.

Så om du inte har upptäckt Österängens konsthall än, gör det! Sväng av E4:an, gå in på Willys och ta rulltrappan till en helt ny värld.

 

     

 

  

 

 

Man vill ju inte ta några onödiga risker i dessa tider ...