Sitter och lyssnar på "Stabat Mater" av Dvorak, och fascineras återigen över vilken vacker musik han skrev, detta original. Jag vet inte så mycket om Dvorak, men jag vet att han dog i kronisk urinförgiftning, som han ådragit sig efter att ha stått på den kalla och snöiga tågstationen i Prag och väntat på tåg. Han var aldrig så lycklig som när han fick prata med någon resenär om hur resan hade varit. Han kunde alla tågtidtabeller utantill. Ett riktigt original. En "sån där". En outsider. Han var inte som oss. Hade han stått på Tranås station idag hade vi förmodligen gått förbi och sagt; "Gå och klipp dig och skaff´dig ett jobb".

Originalen gör vår värld lite roligare, lite mänskligare och mer värdig att leva i. Jag menar även sådana lokala förmågor som Ingvar som cyklar tex. Ni som vet vem han är; håll med om att han bidrar till att göra Tranås lite roligare. Mer oförutsägbart.
Men framför allt, förstås, de stora originalen. Visst hade världen kunnat fortsätta att snurra runt utan Dvorak, Satie, Dali, Allan Pettersson, Kokoscha, Klaus Kinsky, Majakovskij, Van Gogh, Edvard Munch, Strindberg med flera, med flera, men den hade blivit väldigt mycket tråkigare.

Under belägringen av Leningrad, när folk stod och dog i väntan på sin matransonering var det gycklarna och skådespelarna som ändå höll de flesta av Leningradborna, inklusive de själva, vid liv. Genom att uppträda och genom att kärleksfullt och oegenyttigt visa upp sig själva och sin orignalitet.
Så tror jag det är i dag också, fast inte så tydligt. Originalen håller oss vid liv. De matar vår själ och vår fantasi, så att vi kan leva ett lyckligt liv.

"En sån där konstnär" Hur ofta har man inte hört det. Nedvärderande. Underförstått, "En sån där galning". Då kan man undra; I en värld där hela länder står inför konkurs, där orättvisorna och klyftorna bara växer, där man i åldringsvården väger blöjor och där människor riskerar dödsstraff bara för sina åsikter; vem är det då som är galen; Den som rättar sig efter normerna och ställer sig i ledet, eller den som väljer att stå utanför?

"Fac me vere tecum flere" heter min favoritsats i "Stabat Mater" Enligt Google översätt betyder det "Gör mig verkligen gråta med dig". Jag vill verkligen gråta med dig, Dvorak. Det gör jag ibland när jag lyssnar på din musik. Och jag vill skratta med dig. Jag vill följa med på dina utflykter till Himmelriket. Tack för all fantastisk musik du skrev, och tack alla andra original här i världen som har berikat, och berikar, mitt liv och gjort mig till den jag är.