Gårdagens fundering handlade om vägar och det gör det visst i dag med. Jag har tänkt på det här med vägens betydelse, historiskt och i dag. Förr var vägen något som knöt ihop orter, både små och stora. Man åkte alltid igenom orterna och fick på så vis känna på den ortens speciella karaktär.

I dag går vägarna ofta utanför orterna. Det byggs genomfarter förbi städerna och det enda vi ser är, i bästa fall, naturens skiftningar och viltstängsel. Nu ska jag inte vara så naiv att jag säger att det var bättre förr. Privatbilismen har ju ökat kraftigt och det skulle nästan vara omöjligt att leda all trafik genom varenda liten byhåla i dag. För att inte tala om hur mycket mer utsläpp det skulle bli.

Men ändå ... Det fanns på något sätt en närmare kontakt med bebyggelsen, vägnätet och människorna. Och det fanns ett fenomen som i stort sett är utdött i dag: liftandet.

När jag var ung älskade jag att lifta. Det fanns ett spänningsmoment i att stå där med tummen i luften och tänka på vem som skulle stanna. För stannade gjorde någon. Alltid. Och för det mesta ganska snart. Jag tror att de som stannade för att ta upp en liftare var människor som tyckte om att prata. Och som hade något att berätta. Och som var öppna. Liftandet blev inte bara en resa utan också nya bekantskaper och nya historier. Jag tog åt mig av allt jag hörde och jag tyckte det var så intressant. På väg norrut åkte jag med någon som skulle till sin underjordiska svampodling någonstans i Dalarna. På väg till Skagen fick jag veta att man vänjer sig vid blåsten.

Jag var aldrig ute på några stora äventyr ute i Europa, bara små utflykter i Sverige och Danmark. Men det var en stark frihetskänsla att packa sin lilla ryggsäck med tält och lite ombyten frö några dagar och sedan ställa sig där med sin tumme. 

Liftandet var också rent praktiskt ibland. Som när vi bara skulle in på fest till Tranås från Gripenberg. Men det var också spännande. Jag glömmer aldrig den gången vi hade fått lift till Säby, halvvägs till Tranås, och gick in mot stan med tummen i vädret. Då kom en polisbil och bromsade in. "Vad spännande", tänkte jag. "Vi får åka polisbil!" Men de öppnade bara dörren och sa "Det är mörkt ute, pojkar. Ta de här så syns ni bättre". Så fick vi ett par reflexer och fortsatte med upplysta tummar.

I dag är det nästan omöjligt att lifta. Man måste ju komma en bit utanför centrum när man ska lifta och då är ofta vägarna så instängslade att det inte går, eller till och med är förbjudet, att gå där. Och ännu mer omöjligt för en bil att stanna. Tyvärr har det ju dessutom blivit så i dag att vi inte kan lita på varandra. Ingen vågar ta upp en liftare av rädsla för att bli misshandlad och ingen vågar ställa sig att lifta av samma orsak. 

Ända sedan jag själv tyckte om att göra mina små liftutflykter har jag tyckt om att plocka upp liftare. I dag existerar det knappt. Man ser dem ju aldrig. Men det har varit många intressanta möten i bilen. När jag gick folkhögskola i Årjäng plockade jag upp ett gäng killar som såg ut som om de skulle på fest. De var på väg till Oslo för att besöka Munchmuseet. Vi pratade mycket om konst och det var första gången jag träffade på några som var genuint konstintresserade utan att själva aktivt utöva något i den vägen. De blev väldigt intresserade när jag sa att jag gick på en estetisk linje på Kyrkerud och vi hade ett jättefint samtal. 

En annan gång, när jag var på väg hem, plockade jag upp några som hade ett litet kollektiv i skogarna utanför Laxå. De höll på med allt möjligt. Keramik, måleri och textil. Jag följde med dem hem och vi hade också väldigt fina samtal. När vi skiljdes åt bytte vi lite bilder med varandra. Jag hade med mig lite grafik. 

Jag har alltid stannat för liftare. En gång, när jag bara skulle till mina föräldrar i Gripenberg, stannade jag för en man som kom viftande med något i handen. Det var bensinlocket som jag hade lagt på taket och som hade blåst av. Han sa att han skulle till Gränna. Jag skulle ju bara till Gripenberg men jag tyckte lite synd om honom och förstod att han kanske skulle få svårt att få lift igen. Lite onykter var han. Men han var snäll och han var rolig också. Så jag körde honom till Gränna. När jag frågade var jag skulle släppa av honom svarade han: "Ah, kör mig till järnvägsstationen". Då förstod jag att han inte riktigt hade koll på var han var eller vart han var på väg. Jag kommer inte ihåg hur det slutade men han klev nog av i Gränna i alla fall.

Självklart uppstår fina möten mellan människor i dag också och möjligheterna för nya och globala möten har troligtvis blivit så mycket större än på min tid. Men på något sätt så bygger vi bort de där spontana mötesplatserna när vi bygger nya, rakare och snabbare vägar.

Jag tycker om de små vägarna. Både genom landsbygden och genom livet. :-)