Läste häromdagen en intressant artikel i DN om vårt nya behov av perfektionism. Det är något som jag också reagerat på och jag skulle vilja ge lite av skulden för det på datorerna. Vårt liv har mer och mer kommit att styras av ettor och nollor. Antingen är det rätt eller fel. Det kan aldrig vara "så där". Eller nästan. Eller kanske. Ett eller moll. Av eller på. Punkt slut.

I artikeln hänvisar de till filosofen Jonna Bornemark (Om hon är släkt med Gullan framgår inte) som har en hel del spännande att säga. Hon tycker till exempel att "optimeringsjakten beror på att förnuftet reducerats till sin nyttofunktion, medan vi glömt bort dess förmåga att fånga upp vad som är viktigt".

Bland annat tar hon upp kärlek och perfektion: "Kärlek är rätt intressant i förhållande till perfektion. Vi kan aldrig helt förstå varandra, och den dagen du vet allt om den andre så är ju kärleken död. Vi borde bli bättre på att bejaka ickevetandet, för kärlek handlar om tilltro, inte om vetande".

En annan spännande aspekt som tas upp är egot. I vår jakt efter perfektion blir vi i allt högre grad benägna att skylla våra misstag på andra. Och här kan jag inte låta bli att tänka på en händelse på min frus restaurang för några år sedan. Först vill jag bara säga att de allra flesta är jättenöjda och det är roligt att få vara med och hjälpa till ibland. Men den här dagen, en varm sommardag med fullsatt uteservering, kom en ung kvinna fram till mig och sa att hon hade fått en larv i maten. Jag följde med henne och kollade. Jodå. Hon hade lagt det lilla djuret på ett räkchips så det skulle synas tydligare. Det var mellan två och tre millimeter. Det såg inte direkt hotfullt ut, men visst, man vill inte ha det i maten.

Jag förklarade att det knappast kan ha kommit från köket där en sådan liten hjälplös varelse inte skulle överlevt hettan vid tillagningen. Den förklaringen hjälpte föga. Jag pekade på markisen, som var strax ovanför deras bord och målade upp det högst sannolika scenariot att den hemska varelsen hade trillat ned därifrån och landat på hennes tallrik. Nej. Larven kom från köket. Punkt slut. Ettor och nollor.

Givetvis erbjöd jag henne en ny portion men det ville hon inte ha. Hon hade tappat matlusten och det var vårt fel. Det hela slutade med att hon fick tillbaka sina pengar och lämnade restaurangen för att troligtvis aldrig mer komma tillbaka.

Blev jag upprörd? Nej, knappast. Men jag blir bekymrad över det här sättet att reagera. Lite tråkigt. Och jag tänker att det har säkert med vårt behov av perfektion att göra. När man går på restaurang ska maten helst serveras inplastad. 

Perfektion är skapandets motsats. I ett samhälle som hyllar perfektion är det svårare att verka som fri tänkare eller kulturarbetare. Och det blir så mycket tråkigare.

Leve antiperfektionismen! Och, för att citera Gullan Bornemark, sudda bort din sura min  ;-)