Jaha, det var redan dags för det första blogginlägget. Det här är ju riktigt kul. Kanske det här är en pusselbit som saknats i mitt liv.

   Den här gången tänkte jag ta upp ett ämne som har sysselsatt mig ända sedan vi efter valet den 19 plötsligt insåg att vi i Sverige skulle styras, bland annat, av ett djupt främlingsfientligt parti.
   Rysningarna och tårarna kom fram. Oskulden bleknade. Skulle jag längre kunna gå på gatan och se en invandrare i ögonen? Jag skämdes. Jag skämdes så förfärligt mycket. Folk i mitt eget land, mina bröder och systrar, har varit med och röstat fram dessa åsikter.
   Sedan fick man se bilder från Sergels Torg. Tusentals människor i protest. Då kom tårarna igen, av en helt annan anledning.
   Mycket kraft har lagts på att få in Sverigedemokraterna i riksdagen, men oerhört mycket mer kraft läggs nu ned på att tysta dem.

   Samma dag som valet var jag uppe och hälsade på min frus son, som går på folkhögskola i Sköldinge. Han berättade att kvällen innan hade några från musiklinjen varit nere på byns pub och spelat. Flera andra elever var också där för att lyssna. Plötsligt hade invandrarfientliga personer kommit in och ställt till med bråk, misshandlade helt oprovocerat en av eleverna, skrek nazistiska slagord och "Hoppas att Sverigedemokraterna kommer in i morgon, så vi kan slänga ut såna som er"!
   De han pratade om var i det här fallet begåvade ungdomar som kommer att berika vårt svenska kulturliv om några år. Men det spelar ju ingen roll. Bara tanken att någon ska "slängas ut" ur vårt land bara för att han eller hon inte kommer härifrån från början. Tanken svindlar.
   Att en sådan här händelse inträffar i en liten by där det knappast finns mer än en liten livsmedelsbutik och en pub som har öppet en kväll i månaden är väl heller ingen tillfällighet. Folkhögskolor är ju ofta placerade i utkanten av en liten by, och mötet mellan byborna och eleverna är inte alltid positivt. Själv gick jag på en folkhögskola utanför Årjäng, och det gick nog en hel del rykten om oss också "nere på byn".
   Det som kändes hårdast var ändå när Sing sa; "Det var inte de som bråkade som var det värsta. Det värsta var alla vuxna som bara stod och tittade på". Ingen ringde polisen. Ingen reagerade. Då tänkte jag återigen på vad Martin Luther King sa; "Det är inte de onda människornas ondska som är det värsta, utan de goda människornas tystnad".

   Det är därför jag ändå kunde glädjas och beröras över att se bilderna från Sergels Torg; De goda människorna är inte tysta längre. De goda människorna reagerar. Godheten och Kärleken ska segra.