Att vara kristen. Det låter ganska bra. Det låter som något man vaggats in i snarare än något man valt. Det är inget som slutar på -ist: feminist, miljöpartist, fredsaktivist, kommunist... bara kristen. Det låter mysigt på något sätt. Tryggt.

Men jag kan inte bestämma mig för om jag är kristen. Jag vet inte. Jag tror nog inte att jag är det ändå. Mitt liv innehåller alltför många syndiga inslag för att jag skulle kunna kalla mig kristen. Men kristendomen, eller kanske snarare tron, tilltalar mig. En tro gör dig stark. Men min tro sträcker sig inte längre än att livet har en fortsättning och att det finns en högre intelligens. Jag kan inte ordagrant tro på Bibelns ord även om de är vackra.

Jesus är för mig ett högre medvetande som kom ned på jorden. Det behövde nödvändigtvis inte varit en människa, men kanske medvetandet också tog gestalt i form av en människoson. Jag förstår inte alla som fortfarande pratar om Jesu återkomst precis som om han bara skulle komma tillbaka en gång för alla. Vad är det som säger att han, hon eller det, inte redan har kommit tillbaka för att återvänt och väntar på att komma tillbaka igen? Bara i vår tid finns det flera personer, men också företeelser, som skulle kunna vara ett tecken på Jesu återkomst. Jag tänker förstås på Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela eller Hippierörelsen. Ett högre medvetande som tagit gestalt i form av en människa eller en rörelse. 

Jag tycker också att kristendomen är likvärdig alla andra religioner. Om jag vore född på en annan plats på jorden skulle jag säkert kunna kalla mig buddist, hinduist eller muslim. Min tro är att alla religioner har något gemensamt; Ett högre medvetande som sänks ned över mänskligheten.

Jag har inget emot att gå till kyrkan ibland. Tvärtom. Besöken där berikar mitt inre. Men jag kan känna mig lite falsk. Jag är inte en klockren kristen. Jag kan inte ens kalla mig kristen. Men jag har en tro. Jag har en tro på ett högre väsen.

Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk på de som är helgjutet kristna. De som har vigt sitt liv åt Jesus. För dem är allt givet. Och för dem är allt kärlek. Jag älskar de människor som jag möter i kyrkan. De tar emot mig med öppna armar. Det finns inga krav. De kräver ingen motprestation. De är bara glada för att jag är där. Och jag är glad för att vara där. För det ger mig en stund till eftertanke.