Nu är snart julen här igen. Nu för tiden längtar jag mest till den tid då julen är över. Jag minns de julaftnar jag hade som barn. En kompis till min äldre bror sa en gång innan jul, "jag brukar alltid ta en promenad på julafton. Det är så mysigt när allt är tyst". Vad spännande! tänkte jag, kan man verkligen ta en promenad på julafton? På något sätt levde jag i föreställningen att det fanns en oskriven lag på att man inte skulle gå ut på julafton. Ingen annan var ju ute då. Det var verkligen så. Allt var tyst. Inte en människa syntes till. Inte en bil. Alla affärer var stängda.

När jag gick ut på min julaftonspromenad var det med spänning och förväntan. Och det var verkligen en salig upplevelse att gå där ensam i snön. Det lyste i fönstren, några stearinljus brann. Inga blinkande ljusslingor. Inget som störde friden. Råkade det komma förbi någon i bil smög de tyst fram på den mjuka snön, som om de skämdes. Det här blev en tradition för mig under flera år framöver. Vi hade mysigt hemma också och det var så klart kul att få julklappar, men det är de här promenaderna som är mitt bestående minne av mina barndoms jular. Ibland följde pappa med, ibland gick jag själv.

Att en 15-årings största nöje på julafton skulle vara att ta en promenad verkar i dag helt obegripligt. Men för mig var det så mycket mer än en promenad. Det var reflektion, mystik och det var en slags snövit meditation. I dag är vi så omgivna av ting som stör vår inre frid. Man måste anstränga sig lite mer för att hitta ron. Men den finns där och det är vad julen är för mig. Tystnad, eftertanke, frid och reflektion. Sen får tomten tycka vad han vill.