Nu vill jag berätta om en händelse i fredags, eller rättare sagt lördags, när jag och Ping var på väg hem. Klockan var runt 01.00 på natten. Jag körde och Ping satt bredvid. Vi åkte längs vägen som inte bara var upplyst av gatubelysning utan också av stjärnor och ljusstakar i förnstren. Familjeidyllerna lyste. När vi var 200 meter hemifrån skymtade något i ögonvrån som inte kändes rätt. Jag bromsade in.
"Vad är det?" frågade Ping.
"Såg du inte?"
"Nej..."
"Jag tyckte det låg någon därborta".

Jag började backa tillbaka och där låg han. Raklång mitt på trottoaren. Jag gick ur bilen och gick fram till honom. Hans ögon var öppna. För ett ögonblick befarade jag det värsta. Sedan blinkade han till och tittade på mig. Jag gick fram och la handen på hans axel.
"Hur är det med dig?"
"Jag är så jävla full".
"Men du kan ju inte ligga här".
"Det är lugnt".
"Det är inte lugnt. Det är tre grader kallt ute. Du kan frysa ihjäl. Kom nu. Jag måste skjutsa dig".

Jag fick upp honom på benen och in i bilen. Han fick fram var han bodde. När vi hade kommit till adressen han hade uppgivit visade det sig att det inte stämde. Vi fick vända och köra tillbaka igen. Efter lite letande började han till slut känna igen sig och klev av. Han var djupt tacksam och gjorde sitt bästa för att uttrycka det.

Vad lärde mig den här historien och varför vill jag berätta det? Det var inget märkvärdigt jag gjorde, inte alls. Det var bara det som förväntas att man som medmänniska ska göra. Men jag tror ändå inte att alla skulle gjort det jag gjorde. Det borde passerat fler bilar vars förare hade sett honom. Både Ping och jag var trötta när vi åkte hem. Det här tog ytterligare tid. Men vi kunde somna med ett rent hjärta. Jag misstänker att några andra somnade in med dåligt samvete. De som hade passerat utan att bry sig.

Den här lilla historien handlar om empati. Förmågan att uppleva och förstå andra människors känslor. Jag kände med den här killen. Jag har också druckit för mycket ibland. Jag har också behövt hjälp ibland. Att då få se den där utsträckta handen är just då värt mer än alla pengar i världen. Och att få vara den som sträcker ut handen hör också till de där ögonblicken i livet som inte kan värderas i pengar. Jag kände mig väldigt rik när jag kröp ner under täcket på lördagsmorgonen när klockan var närmare två. Jag hade hjälpt en medmännsika, kanske inte räddat livet på honom men åtminstone gjort en jobbig situation bra mycket enklare för honom än vad den kunde ha blivit. Det gjorde mig glad.