Det finns föreläsningar som man helst önskar att man inte hade gått till. Och det finns dem som man inte vill lämna. Dagens föreläsning med Åke Kjellstrand hör definitivt till de sistnämnda.

En liten tunn man i 65-årsåldern med vänlig utstrålning och med plåster över hela ena kinden och på halsen.
-Ibland klarar jag inte att utföra ett helt moment. Jag klarar en bit, men behöver hjälp med resten. Så var det till exempel i morse när jag rakade mig.
Så fick vi förklaringen på det. Åke har Aspergers syndrom. Han berättade om hur han ett tag, när han blev hembjuden till vänner, alltid bad att få ta med sig en kasse smutstvätt. Det fick han, och tvättade sina kläder hos vännerna. Hemma klarade han inte att tvätta, för knapparna var fyrkantiga. När de sedan bytte i tvättstugan till tvättmaskiner med runda knappar var Åke överlycklig. Han kunde börja använda dem.

Han berättade flera episoder ur sitt liv, med stor distans och självironi. Till exempel när han satt i akutens väntrum i fem timmar. När han till slut fick komma in beklagade sig doktorn och sköterskan för att de hade missat honom.
-Det gör inget, svarade Åke. Jag har haft jättekul.
Doktorn och sköterskan tittade först på varandra och sedan på Åke.
-Va?
-Ja, jag har haft jättekul. Jag träffade några vänner i väntrummet som jag pratade med, jag läste några tidningar, gick ut och rökte i min pipa, och så såg jag några intressanta program på TV.
Människor med Aspergers syndrom saknar tidsuppfattning, och det beskrev han väldigt fint med den här historien.

De saknar också känsla för hunger eller törst. Åke behöver hjälp med att veta när han ska äta.
-Jag kan titta in i mitt kylskåp och tänka; Oj, vad mycket mat jag har. Vad bra! Sedan slår jag igen dörren igen och tänker inte ett steg längre, nämligen att jag kanske borde äta av maten också.

Jag frågade honom hur han har blivit bemött av omvärlden, i dag och när han var ung. Om det är någon skillnad. Han funderade en stund och sedan svarade han;
-Det fanns det som var bra och det fanns det som var mindre bra förr, och det finns det som är bra och det som är mindre bra i dag. Men på olika sätt.
Han menade att idag kanske förståelsen har ökat något, medan man är så omgiven av tekniska prylar som han har svårt att klara av. Vissa saker vet han att han aldrig kommer att klara. Till exempel att skicka ett SMS.

-Jag saknar hungerkänslor, fortsatte han. Men jag saknar också många andra känslor, till exempel avundsjuka och svartsjuka. Jag kan inte förstå det.
-Kan du känna medlidande? frågade någon.
-Ja, svarade han utan att tveka. Det kan jag. Det sägs att människor med Asperger saknar empati. Det är en sanning med modifikation. Det finns ett bättre ord för empati och det är igenkännande. Innan min mamma dog visste jag inte hur det var att förlora sin mamma. Nu vet jag det, och när någon säger till mig att mamman har dött så vet jag hur den personen känner sig. Jag känner igen känslan, och jag förstår den. Innan hon hade dött visste jag inte hur det kändes och kunde därför inte sätta mig in i andras sätt att känna inför sin mammas död.

-I dag talar vi ofta om att ensam är stark, och att man ska klara sig själv. Jag älskar att göra saker tillsammans. Vissa saker klarar jag helt enkelt inte själv, men även om jag gör det så trivs jag med att göra saker tillsammans. Jag tycker det är en styrka att be om hjälp. Men för det blir jag betraktad som en hjälplös stackare. Dessutom är jag man, och då förväntas det att man ska klara av typiska manssysslor.

Efter föreläsningen hade jag känslan av att det egentligen är vi som är avvikande och han den mest normale, eller åtminstone den mest tänkande, av oss. Han står också närmare den andliga världen än vad vi gör. Han har ingen tidsuppfattning, säger han. Men vad är tiden? Tiden finns inte, det är bara vi som har skapat mätinstrument för att mäta tidens gång. Att man inte förstår dessa instrument utan bara lever med tiden som ett flöde känns för mig som ett friskhetstecken.
-Jag ser allt som ett mysterium, sa han bland annat. Det är därför jag har så svårt för maskiner och tekniska prylar.
Självklart är det ett mysterium! Det är ju bara vi andra som inte förstår det, utan knäpper på datorn med samma obekymrade min som när vi knäpper skjortan. Sedan kopplar vi upp oss till Internet! Utan att ha en tanke på vilket oändligt mysterium det är att sitta där och plötsligt vara online med en stor del av världens befolkning. Om vi ägnade lite mer tankekraft på att försöka förstå detta mysterium skulle vi förmodligen bli tokiga. Det gör Åke. Utan att bli tokig. Men han blir betraktad som en udda figur. För att han tänker.

-Det finns många som har drag av ett symptom. Men det är stor skillnad på att ha drag av och att verkligen ha det.

Jag tror aldrig att jag fullt ut kommer att förstå människor med Asperger, men Åke har hjälpt mig att komma en bra bit på vägen. Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att lyssna på honom.