I min ungdom kände jag mig ofta utanför. Det var inte kul. Jag lyssnade på "så´n där knarkarmusik", jag tyckte om att gå ut i skogen, läsa böcker och bara ligga och titta på molnen. Det var inte så många i min ålder som gillade det.

Jag ville vara som "alla andra" men det var jag inte. Sedan har jag insett att det finns inget som heter "alla andra". Alla har säkert en period då de känner sig utanför. Perioden då man letar efter en identitet. Det finns en fördömande attityd i att använda uttrycket "alla andra". Precis som om man är bättre.

Jag har aldrig känt mig bättre än någon annan. Tvärtom. Mitt utanförskap har legat i att jag inte har känt tillhörighet. Jag längtade efter tillhörighet men jag lyckades aldrig knäcka koderna.

I dag är det annorlunda. Som vuxen har jag vänt mitt utanförskap till ett innanförskap. Jag kan känna tillhörighet med de allra flesta, jag har något gemensamt med alla jag möter. En del mer, en del mindre. Och tillhörighet är släkt med harmoni.

Jag tror att många unga i dag känner ett utanförskap. Hur ska man annars kunna leva i en värld där media ger oss normerna? Där media talar om hur "alla andra" är. Och hur man ska vara.

Sökandet efter en egen identitet har istället blivit ett sökande efter att passa in i normerna. På vägen dit tappar man sig själv. Man säljer sin själ till mediadjävulen. Kan det vara så?