Av alla konstformer som finns anser jag nog att musik är det allra största. Det finns inget annat som kan få mitt hjärta att klappa så hårt, mina ögon att tåras och mitt känsloliv bli så berört som ett stycke musik. 

Men inte vilken musik som helst då. Jag kan än i dag komma ihåg när min bror kom hem med lp:n "Atom Heart Mother" av Pink Floyd. På framsidan var en ko. En ko som vände mig baken, dessutom. Bara det visade att det här inte direkt var den mest lättlyssnade musiken. Här fick man jobba sig fram lite. Jag tyckte inte om den. Inte till att börja med. Men så började jag lyssna. Eller rättare sagt, jag började öppna mig. För jag tror det är det som det ofta handlar om. Att öppna sig. Inte sluta sig och bestämma sig för att "det här tycker jag inte om".

Det är också då som vi öppnar upp motorvägen till den högra hjärnhalvan. Och samtidigt sätter upp skylten "enkelriktat" vid infarten till den vänstra. För jag tror det är det som det handlar om. Att öppna upp för den högra, för känslolivet, och stänga för den vänstra. Åtminstone för en stund. Den vänstra behöver vi också, men inte hela tiden.

Litteratur har alltid varit svårt för mig. Jag tror att det beror på att man där måste hålla öppet både för höger och vänster hjärnhalva samtidigt. Man måste hålla koll på bokstäver och meningar samtidigt som man känslomässigt ska försöka ta in innehållet i texten. Det blir ibland för mycket för mig. Jag har svårt att få en sådan där totalupplevelse av en roman.

Konst är något man kan ta in utan att engagera den vänstra hjärnhalvan. Att bara gå runt på en utställning och låta sinnena ta över. Men det funkar inte heller så bra för mig. Det finns ofta en massa annat runt omkring som stör. Ibland när jag är i Stockholm går jag till Nationalmuseum och sätter mig en stund framför Rembrandts "Batavernas trohetsed till Claudius Civilius". Då kan jag uppleva något som påminner om musik. Samma sak när jag är på moderna och går runt i rummet med Gerhard Richerts målningar. Men annars ... konst, nej.

Min första upplevelse av opera var "Poppeas kröning" av Monteverdi på Jönköpings teater. Jag var väl drygt 20 och jag förstod väl inte själv vad jag gjorde där. Jag var inte speciellt förtjust i operan men jag hade upptäckt en ny värld. Sedan dess är opera bland det jag älskar mest. Många kritiserar operan därför att de inte hänger med i handlingen eller för att de inte förstår vad de sjunger om. Det är då man försöker koppla på den vänstra hjärnhalvan och börjar analysera. När jag går in i en opera börjar jag med att stänga av vänster och sätta en stor tratt till den högra hjärnhalvan. Handlingen kommer på köpet. 

Tillsammans med gruppen som min bror tog mig till, Pink Floyd, har jag kvar flera av de gamla grupperna som jag lärde mig att tycka om som tonåring, t ex.  Yes, Genesis, Gentle Giant, Led Zeppelin och Moody Blues. Men jag har också lärt mig att älska Tjajkokskij, Stravinskij, Sjostakovitj, Mussorskij, Beethoven, Mahler, Ligeti, Wagner, Debussy, Bach, Brucker, Börtz och många många fler.

Och det är nu jag börjar komma fram till det jag egentligen ville ha sagt, eller vad det här inlägget egentligen handlade om. I lördags var jag nere på PlanB, vår fantastiska musikscen här i Tranås, och såg, eller framförallt lyssnade på, Klabbes Bank. Det är en grupp som kan sammanfatta allt jag skrivit om tidigare. Att lyssna på dem är en resa i det omedvetna. Man sätter sig ned och öppnar tratten till höger hjärnhalva, sedan låter man bara intrycken komma. Man är helt inne i en annan värld. Att sedan bordsgrannen ropar "Whoooo!" mitt i en låt är inte störande utan det förstärker tvärtom bara de intryck man själv bearbetar. 

Klabbes banks musik är kanske inte direkt det man skulle etikettera som "lättlyssnat", men vad är då lättlyssnat och vad är svårlyssnat? Jag tror det handlar om att öppna sitt sinne och att vara mottaglig.

Jag är inte musikalisk i den meningen att jag kan spela något instrument. Men jag har fått förmågan att lyssna och för det är jag evigt tacksam. Jag är tacksam mot de samtida kompositörer som skriver musik för mig. Senast var jag uppe i Norrköping och lyssnade på ett stycke av Benjamin Staern. Fantastiskt! Och jag är enormt tacksam för att det finns band som Klabbes bank som underhåller min högra hjärnhalva ibland. Och jag är lika tacksam över att det finns ett så fantstiskt ställe som PlanB här i lilla Tranås.