I helgen firade vi den, som jag tycker, finaste av alla helger i den kinesiska kulturen, nämligen månfesten. Vi är en samling svenskar och kineser som träffas några gånger om året, ibland lite mindre och ibland i lite större fester. I går var det större. I IOGT-NTO:s lokal i Jönköping hade det dukats upp med massor av mat. Sång och dans och allmänt uppsluppen stämning. Jag äskar verkligen det här och jag är så privilegierad som får vara gift med en kines.

Tanken med månfesten är att just den här fullmånen i september, när den anses lysa som klarast, ska man träffas och vara tillsammans. Man ska också äta den traditionella månkakan som delas i fyra delar. Kakan är rund och symboliserar fullmånen. Den här kvällen ska man också ägna en tanke på alla vänner och nära och kära som man har på andra ställen runt jorden. Månen är densamma var man än är på jorden och när man tittar på den kan man tänka att någon annan sitter på andra sidan jorden och tittar på samma måne när det blir mörkt där. Månen blir en förmedlare av våra tankar och vår längtan.

Det som inte varit lika roligt i relationen med Kina nu är ju den känslostorm som blossat upp med början av de kinesiska turisterna som blev bortförda av polis från ett hostel i Stockholm. Myndigheterna i Kina var mycket upprörda över "polisens brutalitet" och varnade kineser för att åka till Sverige. Sedan, när hela bilden hade klarnat, tonade de ner sin kritik och menade att det var nog också kineserna som inte hade agerat speciellt förnuftigt.

Då, när man tror att det har lagt sig, kommer ett svenskt satirprogram och gör bland de mest klantiga övertramp jag sett någonsin. Man driver med kineserna, inte bara på ett fult och elakt sätt, utan också riktigt, riktigt dåligt. Humor på absolut lägsta nivå. Om Ping skämdes över kineserna när sanningen om turisterna kom fram så är det inget mot vad jag skämdes när jag såg det här. Det är nästan så att man önskar att vi också hade statskontrollerad, eller åtminstone censurerad, TV. 

Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Men det här är ett maktspel. De "vanliga människorna", kineser och svenskar och alla andra, tycker lika mycket om varandra i alla fall. Och det kommer vi alltid att göra.