I natt skulle jag åka till månen. Allt var förberett. Jag satt i en stol som var riktad uppåt mot taket. Det jag mest funderade på var hur det skulle se ut när jag sköts ut i rymden. Det fanns ingen lucka i taket men tanken var uppenbarligen att jag skulle skjutas iväg, som i en katapult. 

Två kvinnor gjorde mig i ordning för färden. Jag frågade varför just jag skulle åka till månen och fick då svaret att regeringen hade bestämt att alla män över 30 skulle få göra något spännande. "Men alla får ju inte åka till månen, förstås", sa en av dem och log. Jag nickade och förstod. Eller inte. Jag hörde hur motorer började mullra och så blev jag lite orolig. Det var ju en rätt lång resa, och att bara sitta i en liten stol ...

Kvinnorna såg att jag började skruva på mig och frågade om jag var rädd.
"Ja, det känns lite läskigt", kunde jag intyga.
"Du kanske inte vill?" frågade de sedan.
"Nja, jag tror inte det. Är det inte för sent att ändra sig då?" svarade jag.
"Nej då, det är ingen fara. Vi spänner loss dig, bara".

Ja, det blev ingen månfärd. Jag klev ur stolen och kände mig lite skamsen men ändå nöjd.

Hur ska man tolka det då? Att jag är rädd för att ta risker? Jo men det är jag ju. Lia kom med en klockren tolkning: "Ha! Du vågar inte gå ur komfortzonen!" Ja, så är det. Komfort är skönt ibland. Skriver jag i fåtöljen framför brasan. Men man kanske skulle våga riskera lite mer ibland ...