I dag fick jag den där jobbiga känslan igen, den där när man måste säga till sitt barn att hon inte kan göra allt som andra barn kan göra. Som många av er redan vet har hon ett lymfödem. Ena benet och foten är större än den andra. På torsdag ska de ha friluftsdag. Äka skridskor. Jag frågade henne om hon verkligen vill följa med.

"Ja, det är klart! Och vi måste köpa ett par skridskor"

"Men Lia, du vet ju att du inte kan ha skridskor. Du får inte i foten. Vi provade ju för ett par år sedan och du kunde ju inte ens ha ett par skridskor i min storlek. Det gick när du var mindre men nu har foten och du blivit större"

"Men då kan jag ju inte åka skridskor i hela mitt liv..."

"Nej, det är nog så..."

Sanningen gör så ont ibland. Jag vet inte vilket som gör ondast: Att säga den eller att höra den. Men samtidigt tänker jag att det är väldigt mycket som hon faktiskt KAN göra och bara ett fåtal som hon inte kan. Hon kan springa, cykla och skratta. Hon kan spela piano, teckna och måla. Hon älskar att läsa och skriva. Hon är duktig i skolan. Och hon har två föräldrar som älskar henne mer än något annat.

Som vuxen tror jag hon kommer att ha många olika valmöjligheter till yrken. Det enda jag vet med säkerhet att hon inte kommer att göra är att bli konståkerska eller gå på en catwalk. Men det spelar ingen roll. Det hon väljer att göra kommer hon att göra med kärlek. Hennes handikapp är ett hinder men hennes vilja är en styrka.