Nu vill jag berätta om min finaste julhändelse hittills. Ping och Lia och jag var nere på stan och handlade en dag i förra veckan. Lia hade tagit med sig sin lilla plånbok också ifall hon ville köpa några presenter. Ping gick in på ÖB och jag till Systembolaget. Lia följde med mig. När vi gick in såg jag att det satt en äldre kvinna och tiggde pengar. Vi gick in till Systemet men efter en stund gick Lia ut igen och väntade utanför.

När jag betalade såg jag hur Lia gick fram och la en tjuga i kvinnans låda. Jag kom ut igen och vi gick för att hämta Ping. Lia sa inget om sin goda gärning och visste inte att jag hade sett henne. Efter ett tag sa jag att jag hade sett henne och att jag blev så glad.
"Ingen ska inte ha råd att fira jul", svarade hon.

När jag ser dessa tiggande människor fylls jag alltid av en massa kval. Ska jag lägga i något? Ska jag inte? Vad har jag att förlora om jag lägger i något (förutom slanten) och vad har jag att förlora om jag inte gör det? Ibland tänker jag att det kanske inte alltid är pengen som är det viktigaste utan att någon faktiskt bryr sig. För ett barn är det så självklart.
1. Där sitter en fattig människa + 2. Jag har pengar i min plånbok = 3. Pengar i lådan.

Jag tror att den här kvinnan upplevde en lycklig stund när Lia gick fram till henne och gav en slant i lådan. Inte bara för tjugan. Det var ett barn som brydde sig. Som tog av sin veckopeng och gav till henne. Det var inte någon förälder som stoppade en slant i hennes hand och knuffade fram henne. Nej, det här var helt och hållet hennes eget beslut. Och det var just det som gjorde mig så stolt och rörd. När hon la i slanten trodde hon inte att jag såg. Och hon sa inget om det efteråt heller. Hon köpte ingen present. Men hon hade ändå gett oss den finaste gåvan vi kunde få.