Det talas så mycket om lärarnas roll i dag. Det har blivit ett lågstatusyrke, och hur ska vi göra för att höja statusen?

Jag förstår inte debatten om status. Hur kan man överhuvud taget prata om status när det gäller jobb? Statusen ligger inte på det offentliga, utan på det personliga planet i så fall. Och för mig har läraryrket också blivit ett lågstatusyrke därför att jag inte längre trivs så bra i det som jag gjort tidigare.

Det pratas ofta om att man måste höja lärarlönerna och därmed yrkets status. Man invaggar en hel yrkeskår i förhoppningen om några mer kronor i lönekuvertet. Status för mig ligger inte i en hög lön. Status för mig är att känna mig värdefull och omtyckt på min arbetsplats. Det gör jag inte i dag. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare.

Samtidigt som lönemoroten dinglar på samma retfulla avstånd som tidigare ökar kraven på lärarnas arbetsuppgifter. Vi tvingas dokumentera vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi kommer att göra. Misstroendet ökar.

När jag började jobba som lärare för drygt tjugo år sedan kände jag mig uppskattad på mitt jobb. Framförallt av eleverna, men också av skolledning, kollegor och föräldrar. I dag är det bara hos kollegor man känner uppskattning.

En misstroendekampanj i det tysta har under lång tid pågått i läraryrket, och den har kulminerat nu de senaste åren. Den ständiga dokumentationen och de påtvingade referenserna till vår bibel, läroplanen, gör att vårt eget ansvar har tagits ifrån oss.

Det fanns en tid då jag som lärare gjorde vad jag i mitt hjärta kände  var rätt. Det var ingen som ifrågasatte om det var rätt eller fel. Tvärtom fick jag mycket positiva reaktioner på mitt arbete. Jag längtar tillbaka till den tiden. Nu gör jag det som läroplanen säger är rätt. Mitt eget omdöme har tagits ifrån mig.

Redan på lärarutbildningen, på min första praktik, upplevde jag den sanna glädjen i att vara lärare. Jag var uppskattad. Eleverna tyckte om mig och mina uppgifter. När jag sedan fick min första tjänst på högstadiet i Ödeshög var lyckan fullständig. När första läsåret var slut åkte jag hem och grät. Jag saknade niorna så oerhört mycket och jag visste att jag inte skulle få se dem mer.

I dag har jag förstås blivit mer luttrad och avskeden är inte lika känslosamma. Men jag tror också det har att göra med att man inte bygger upp samma relation till eleverna som man gjorde då. Nu är det så mycket dokumentation i lärarjobbet att kontakten med eleverna har minskat.

Det är också något med insynen i läraryrket som jag inte tycker om. Jag låter kanske gammalmodig och konservativ, men jag tror faktiskt inte att ett fjortonårigt barn har större insikt i mitt arbete än jag. I dag ska man ha möjlighet att överklaga sina betyg och man uppmuntras som elev att ifrågasätta sina lärare.

Det är självklart jättebra att vi utbildar tänkande individer som har rätt att ifrågasätta, men jag har en känsla av att det kan gå för långt när en elev, understödd både av skolledning och föräldrar, går in och ifrågasätter en lärares kompetens. Vi blir misstrodda på flera plan och för att göra oss fria från misstankar stödjer vi oss mot läroplanen och säger att vi bara har följt den. Då kommer man alltid undan.

Visst finns det lärare som gör misstag och jag hör också till dem ibland, men det borde väl vara en sak mellan lärare och ledning att reda ut i så fall.

Läraryrkets status är för mig att känna mig omtyckt och att min omgivning litar på att jag kan mitt jobb. Ingenting annat. Men det gör jag inte längre. Och att återupprätta den känslan är en betydligt längre väg än att höja lönen.

Jag utbildade mig en gång till ett yrke där man fick umgås med unga människor, dela med sig av sina kunskaper, öka både deras färdigheter och självkänsla, där man uppmuntrade och blev uppmuntrad och där man redan när "Den blomstertid nu kommer" hade tonat ut i kyrkan började fundera på vad man skulle hitta på för roligt till hösten. Vart tog det yrket vägen?

Givetvis finns det fortfarande en massa glädjeämnen också i det här yrket. Läraryrket är i grunden positivt. Man utvecklas tillsammans med andra. Men kontrollen och misstroendet gör att man mister en bit av sin frihet, och frihet är viktigt när man jobbar med unga människor. Tvång och kontroll är frihetens fiende.