Den här helgen fick vi en specialbeställning på Ban Thai. Länken hade bokat Folkets Hus och de ville att vi (läs Ping) skulle stå för maten.

Ping överträffade sig själv, lagade trehundra pannbiffar, fixade med allt och kom i säng klockan 23. Sedan var hon uppe klockan 4 och bakade frukostbröd.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Pings arbetsförmåga och energi förvånar mig inte längre. Det var de här människorna i Länken jag ville berätta om. Det var drygt 100 personer från hela Sverige. De allra flesta bar spår av ett mångårigt missbruk. Jag kände en så stark empati med dessa människor. Så öppna, så trevliga, så glada men samtidigt så ödmjuka och tacksamma människor är det sällan man träffar i dag. Åtminstone så många på en gång.

Vad är det då som gör dessa människor så speciella? Jag tror att någon som varit inne i ett missbruk, erkänt det för sig själv, bekämpat och övervunnit det, blir oövervinnelig. De här människorna utstrålade en inre styrka. De har funnit trygghet i sig själva, och därmed kan de också uppleva glädjen i vardagen. När man har övervunnit ett långt missbruk, och kanske varit nära döden på grund av det, blir varje dag en gåva efter segern över missbruket.

Ett missbruk har alltid en bakomliggande orsak. En svår uppväxt, en jobbig skilsmässa, personlig ekonomiskt haveri... När man då övervinner sitt missbruk är det inte bara själva missbruket, utan också orsaken till missbruket man förlikar sig med.

När jag träffade alla de här människorna fylldes jag av respekt. När en sal fylls av drygt hundra personer med den här samlade kraften som ligger bakom deras livsöden, då är den kraften mycket större än till exempel i riksdagen, där det mest sitter människor som gått en spikrak väg mot en karriär (med undantag av Stefan Löfvén och kanske några fler)

De människorna saknar ofta förmågan till empati, men också till tacksamhet. Att känna tacksamhet är också att känna glädje. Glädjen över att någon annan gjort något för mig. Tacksamheten är ett värdefullt tillstånd, och det är inte så ofta man möts av det. Vi är så bortskämda. Vi förväntar oss alltid att bordet ska stå dukat framför våra näsor. Hela tiden. Är det inte det så ska vi klaga. Inget är vårt eget fel. Vi ska alltid skylla på andra.

En före detta missbrukare tar ingenting för givet. Allt han eller hon bjuds på är bara en extra bonus. Till och med att få vakna upp till en ny dag.

En före detta missbrukare är en segrare. Det betyder inte att vi andra är förlorare, för segern har han eller hon inte vunnit över oss, utan över sig själv. Men vi har mycket att lära av dessa människor. Ödmjukhet, glädje och tacksamhet till exempel.

När vi hade plockat undan på kvällen kom det in en berusad man till oss och började tala om hur vi skulle göra på Ban Thai för att det skulle gå bättre. Då blev jag så trött. Den energi och kraft som Länken-människorna hade fyllt mig med, sögs ur mig. Jag var plötsligt tillbaka i vår vanliga värld igen. Bland de som vet hur allt ska göras, men som inte gör något själva. De som har alla svaren och inga frågor. De som saknar alla de där fina egenskaperna som jag har lärt känna i helgen: Ödmjukhet, glädje och tacksamhet.

Det är i alla fall alla medlemmarna i Länken som jag kommer att komma ihåg efter den här helgen. Och Ping förstås som, trots att hon var totalt slut, strålade av glädje. Hon smittades också av glädjen hos de här människorna, och vi är båda väldigt tacksamma för att vi fick uppdraget att servera dem.