I dag ser jag att det börjar komma upp en massa grupper på facebook, vars enda syfte är att hata Anders Behring Breivik. Det är ju inte så konstigt, men jag är rädd för att hatet är en destruktiv kraft som istället för oss närmare Anders tankevärld. På så sätt har han vunnit ytterligare en seger i sitt "uppdrag".

På väg in till polishuset vände han sig om, blåste på maskrosbollen, och spred sina ondskans frön ut över Norden. Låt oss inte låta dessa frön gro, genom att skapa hatgrupper. Nu är det visserligen Anders Behring Breivik som hatet riktas mot, men ändå. Hatet är en destruktiv parasit som tär på vårt hjärta.

Om det ska bildas grupper i kölvattnet efter vad som hänt i Norge, borde det i så fall vara grupper som sprider kärlekens budskap, ett budskap som får Anders att se rött och må illa. 

Händelserna i Norge tog oss med chockartad kraft. Inga ord kan någonsin beskriva det som hände. De orden finns varken på svenska eller norska, eller något annat språk. De behövs helt enkelt inte. Men nu behövs dem. Och då finns de inte. Det märkliga är att vi ändå har skaffat oss referensramar för den här typen av terrordåd. Genast gjordes jämförelser med Oklahoma, och människor som går in och dödar oskyldiga helt urskillningslöst i skolor och liknande är nästan vardagsmat i USA.

Är det så att hatet gror, och sprids i vår värld? Jag vill inte tro det, jag vill inte tänka det, men vi lever i en värld då vi knappast kan lita på någon. Om jag går in på Coop här i Tranås, knyter fast några paket musli på magen, går fram till kassörskan och säger att det är en sprängladdning, så finns det ju ingen anledning för henne att inte tro att jag menar allvar. För tjugo år sedan hade hon bara skrattat åt mig. men idag kan nästan vem som helst göra vad som helst.

En av de mest skrämmande självmordsbombningarna skedde i skuggan av elfte september, och fick därför inte så stor uppmärksamhet. En man går in på ett fullsatt café, går fram till disken, öppnar rocken, och säger till expediten "Ser du vad jag har här?". Mannen är helt inlindad i sprängladdningar. Kvinnan bakom disken skriker åt gästerna att utrymma lokalen, och själv tar hon skydd så snabbt hon kan. När hela caféet är tömt på folk tar mannen helt lugnt och avfyrar laddningen. Hans inälvor sprids över hela lokalen, och hans huvud landar på ett bord. Ingen annan dödas eller skadas.

Vad ville han med den handlingen? Enligt författaren Sven Lindqvist ville han visa; vi är hur många som helst, som är beredda att göra vad som helst. Våra egna liv betyder ingenting, och vi sprider gärna ut våra inälvor över era sinnen. Vårt mod vet inga gränser.

En gåta för mig är varför inte Anders valde att ta sitt eget liv när han hade dödat så många han kunde, och när han insåg att han var omringad och chanslös. Vågade han inte? Blev han plötsligt rädd när han riktade vapnet mot sitt eget huvud? Det får vi kanske aldrig veta, men vad vi vet är att han var "modig" nog att systematiskt avrätta närmare 90 ungdomar, som bara hade sina händer som skydd.

Allt det här tänkte jag i dag när jag plockade kantareller med min älskade fru. Kärleken till naturen. Kärleken till nästan. Att gå runt där i tystnaden, bara höra suset från talltopparna, känna doften av svamp, höra knaket från en gren som knäcks, och avslöjar var Ping är, eller höra hennes glada utrop när hon hittat ett lite större bestånd av kantareller. Mer behöver jag inte.

Men det som för mig är en självklarhet, är för många en dröm som aldrig går i uppfyllelse. Jag hoppas att jag får fortsätta leva mitt liv i kärlek, och min önskan är att alla på vår jord också får det. Tyvärr vet jag att det aldrig kommer att bli så.